Göteborgsposten – 15 februari 1867, sida 1

denne nära nog blef dödad; var det sannt att han regelbundet hvarje qväll gick ut? Det blef änna värre derigenom att Sally på det mest energiska sätt förnekade att hennes herre någon enda gång varit ute efter det solen gått ned. Huru skulle han det kunna göra då han satt och läste hvarje qvill till sängdags för sin stackars sjuka lady och derefter drog sig tillbaka för att gå till hvila. Denna osannfärdiga försäkran, misstänkt nog i och för sig sjelf — ty det var efter solnedgången som Wilfred vanligen gick ut och ibland stannade ute hela timmar — blef det ännu mera genom det uttryck af dämpad fruktan i Sallys ton, som Edith Lester alltför väl märkte. En ryslig farhåga bemäktigade sig henne. — Hvarföre valde ni denna qväll för att gå ut, Willy? — Endast för att räta på benen, svarade han, afbrytande sin såvg för att tala och derefter återtagande den igen. Denna tillgjorda bekymmerslöshet förfelade sitt mål. Edith Lester hade godt sundt förstånd, men hon egde äfven denna lifliga inbillningskraft, hvarigenom en person kan skrämma upp sig sjelf för småsaker. Mon reste sig från soffan i ett slags panisk förskräckelse och fattade tag i sin man. — Hvad kommer åt er, Edith? — Oh, Willy, säg mig sanningen! Var ni med smygskyttarne då de anföllo Cattley?