Göteborgsposten – 13 februari 1867, sida 1

— Nej, gjorde ni det verkligen, sir? svarade hon i fullkomligt förändrad ton. Hvilken ädel, god, frikostig gentleman ni måtte vara! Ni har kanske ett annat på er att af barmhertighet skänka till en stackars ensam, olycklig, halft ihjelhungrad gammal enka; har ni det? Jag skulle då alltid ihägkomma er i mina böner. — Om jag hade femtio, skulle jag ej gifva er ett enda; och jag kan ej föreställa mig att edra böner göra er sjelf mycket godt, långt mindre någon annan. Jag vill tala med Shad, har jig sagt. — Shaul har gått till sängs och sofver, det skall jag svära på om ni vill, och jag tänker ej störa hans nattro var det oblyga svaret. Ett litet svagt barn är han och mitt lifs stöd och tröst — om jag skulle förlora honom, doge jag af sorg. Kom vid något tillfälle i morgon, sir och ni är välkommen. Han lade sig för en minut sedan, den lille älskliugen, och slumrade in i en ljuf sömn. Af alla daliga karakterer tror jag att ni måste ha den sämsta! utropade mr Lydney. Shad ligger ej mera i sin sang än jag gör. Jag hörde er för en timma sedan vara i fullt slagsmål med hvarandra, har jag sagt er Dessa lögner låta förfärliga då de komma från en så gammal qvinna som ni är. — Besynnerliga ljud höras här vid denna tid på dygnet; folk har sagt så förr, yttrade den gamla qvinnan. Det är trollpackorna som drifva sitt spel i lufton, kan jag tro; det är dem ni måste ha hört, såvida det ej var mig och mina böner. — Vill ni skicka ut Shad?