Göteborgsposten – 13 februari 1867, sida 1

— —T ——a—ä— WMMMM — jen Gurney i början af detta århundrade inflyttade till London från Norwich, betydligt alvikit från den förutvarande gången at bankaffärer. Huset vid hörnet, såsom det kallades, hade nemligen genom att egna speciel uppmärksamhet åt discontoaffirer sett sig i stånd att älven för kortare tid och mindre summor, för hvilka bankirer af första rangen icke lemnade någon ränta, betala motsvarande intresse. Till följe deraf strömmade till detta hus trån alla håll och särskildt från det egentliga handelsståndet alla penningar, som man kunde atvara på några tå månader, och för hvilka man ej hade något användande. De små bankerna och bankirerna i grefskapen — reservoarerna för krämarnes och handtverkarnes dagliga och veckovinst — sände regelbundet sina penningar till det stora discontohuset, och detta blef derigenom i stånd att å sin sida under form af vexeldisconto lemna de större allärsmännen erforderliga lån. Dervid måste naturligtvis hög procent betalas, men kunderna lemnade denna rätt gerna, säkra om sen vinst och om att alltid bli hjelpta. De tora bankirbusen sågo detta med förakt och Jemförde Åde fördömda qväkarne med detta utvalda folk, för hvilket alltsedan uttåget ur Egypten penningar och penningars värde synes ha haft en underbar dragningskraft. Så var deremot icke fallet med den lägre medelklassen i England, inom hvilken dissenterelementet spelar en så framstående roll; dels dertöre, dels emedan förste grundläggaren af firman egde så stor personlig respektabilitet, dels emedan den gamle Samuel Gurney hade så stort anseende, alt man kunde ansezhonom som qväkarnes konung, och slutligen på grund af hans systers mrs Frys verldsberömda fisantropi, kunde firmans med sin oerhörda framgång väl uppväcka de högre bankaristokraternas afund. Sedan den gamle Samuel Gurney rik på år och egodelar samlats till sina fäder, öfvertog en yngre generation att uppehålla och utvidga husets affärer. Uittilla hade husets mängd af kreditorer och debitorer, hvilkas po ster hvar för sig voro jomtörelsevis ringa, tjenat som ett slags försäkringssällskap för de enskilda förlusterna. Men i medlet af femtiotalet trädde huset Gurney i förbindelse med ett antal storartade svindlare. Dessa önskade mycket stora summor, och lockelsen af höga räntor drog bankirhuset allt djupare ned i dessa affärer, ty ännu flöt engelska medelståndets oanvändbara kapital i mäktiga strömmar till det välbetrodda bankirhuset. I den förra aftärsverksamheten hade dessutom den förändring inträdt att de penningar, som erhållits på kort tid och till en del med uppsägningsrätt på dagen, utlånades till företag, som ej på åratal kunde återbetala de emottagna summorna. Denna brytning med den egentliga bankverksamheten ha ätven andra aktiebanker än Gurneys låtit komma sig till last, men på den vid om hvilken nu är fråga fanns det blott få sädana i London. Så mycket starkare var tilloppet till det stora discontohuset. Detta gällde i publikens ögon som ett bevis på att Overend och Gurney hade en framgång utan like, och sådan var den offentliga meningen ännu i det ögonblick då år 1865 trädde i dagen ett förslag att förvandla den stora firman 1 ett ännu större aktieföretag. En hvar ville ha andel i den stora affiren; på kortaste tid blet aktiekapitalet tecknadt och höga premier betalades för afståendet af aktier. At det tecknade kapitalet var den till 500,000 uppgående ersättningen till familjen Gurney för aftärens afträdande blott en obetydlighet, men så stort var imresset för saken, at at aktiekapitalet blott omEn RE EEE —