Göteborgsposten – 12 februari 1867, sida 1

— — — — hos en annars så kunskapsrik man ha trötta ut en hel rad af utmärkta sullmäktige: gref varne Sparre och Lagerbjelke, presidenter Åkerman, trih. Tersmeden och nu senast majo Wolffelt. De häftiga striderna i kontoret hat va at sistforsamlade statsrevisorer gansk: strängt ogillats. En revisor, auditör Grenan der, har dock emot det uttalade klandret re serverat sig, men på ett sätt, som möjliger kunde tagas för ett skämt, om han annar: hade ett skämtsamt lynne. De ständiga me ningsskiljaktigheterna och voteringarne hos tullmäktige, tror han orsakas deraf, att -de (fullmäktige) hafva icke valt hvarken sig sjeltva eller hvarandra, utan från olika korporationer blifvit insatte i styrelsen tör riksgälds kontoret, och erfarenheten har mångenstädes visat, huruledes vid kollegiala former lämpligheten för samarbete är en oundgänglig fordran hos hvarje medlem, derest ett godt resultat af verksamheten skall kunna uppstä?. Såvida ej i detta resonnemang, som fullmäktige med god smak adopterat och användt mot de öfriga revisorerna, ligger en djup ironi, utan skall betraktas som rent allvar, så torde icke heller framgent någon synnerlig och i alla händelser önskvärd enighet kunna påräknas bland fullmäktige, hvarken i riksgäldskontoret eller banken, enär de ej mera nu än förr sjelfve insätta sig i dessa verk och lämp ligheten för samarbete ej gerna kan på förhand utrönas. Den i mitt förra bref omtalte mystiske resenären, hvilken här uppträdde som döfstum, var det i verkligheten lika litet som ni och jag. Det var en ung man af börd, mycket excentrisk till lynnet, som med sina anhöriga kommit i tvist om sin förmåga att tiga, som höll ett vad derom och som vann det fullständigt. En verklig engelsman skulle icke ha gjort det bättre. För närvarande cirkulera två rätt pikanta anekdoter, som jag vill meddela er. Det berättas att biskop Sundberg af någon riksdagsledamot, som är prest, tillfrågades huruvida prestkappa borde begagnas på Carlsdagsbalen i slottet. För min del tror jag att prestkappan är en kyrklig drägt, och ingen hoflrägt, svarade biskopen. — Men, invände len andre, elegansen fordrar dock kanske itt vi begagna kappa. — Utan tvifvel blefvo i ändå elegantare i messhake, inföll biskoen småskrattande. Samma dag riksdagen började uppvaktales grefve Manderström af förste hotstallmätaren T. Nå, bästa T., huru tror ni att vi kola taga oss ut i förta kammaren ? frågade refve M. — Ganska väl, svarade T., men ndå bättre om man der fick gruppera sig ch taga plats enligt sina grundsatser. — För all del, bästa T., inföll grefve M., yrka j derpå, ty då blir ni bestämdt utan plats.