Göteborgsposten – 12 februari 1867, sida 1

— Jag kan ej siiga; mig förefaller hela saken besynneriig iran början till slut, modgaf mr Bent. Jag har tänkt på den omständigheten att Granny Beans Shad varit nära kärran då den lastades ur. Han skulle kunna lägga vantarne på hvad som helst; ett lackeradt skrin, uppkastadt från ett skeppsvrak, skulle just vara en skatt för honom att fingra på. Men denna id6 har likväl ej fått stort insteg hos mig. Att han ej bar bort det sjelf är säkert — först derföre att han ej kunde tillfölje af dess tyngd; sedan derföre att han, när kärran kördes bort tom, sprang efter den tomhändt. — Ni har skaffat er underrättelser rörande denna förlust, hör jag. — Utan tvifvel. När förluster ega rum, isynnerhet hemlighetsfulla, är det vår skyldighet att göra så. Vi hade igår fått reda på alla fekta som hörde till saken — så långt de gå. — och hvilken slutsats har ni dragit? frågade mr Lydney. Kan ni lemna en gissning på hvad sätt eller hvar skrinet togs bort? — Ej den ringaste. Det är den dunklaste sak jag någonsin haft att göra med. Det är ert eget skrin, tyckte jag att ni sade? tillade polisinspektorn i bekymmerslös ton och med ett slugt ögonkast. — Jag har ej sagt det. Det var anförtrodt åt mig och jag egde följaktligen rättighet att göra anspråk derpå ; men hvarken skrinet eller dess innehåll tillhörde mig. — Får jag fråga hvem det tillhörde ? — När skrinetär funnet, var mr Lydueys svar; och hang