Göteborgsposten – 12 februari 1867, sida 1

om sig sjelf, fordrar det. Men, sir, jag är ej ond på e för det, och om det kan på något sätt lätta ert sinne si får jag låta er veta att jag kan intyga att skrinet ej ä i slottet. — Det kan ni ej veta. — Jag intygar aldrig något som jag ej vet, svarade mr Bent. Jag har sjelf idag undersökt slottet. — Ni! — Ja, jag har anställt en grundlig undersökning. De var ej ett rum så stort som så — han höll upp två fin ger — som jag ej såg öfver. När ni idag på morgonen gick så långt att ni påyrkade en visitation i slottet, tyckte vi det vara tid att underrätta lord Dane derom och jag gick upp till slottet frampå dagen. Mylord blef förbittrad, som ej är att undra öfver, och sade att hsn ville sc er tomligen långt borta förrän ni skulle anställa en husvisitation hos honom. Men han lugnade sig efter ett par minuter och sade att om jag, för mitt eget tillfredsställande, ville undersöka huset, så hade jag rättighet dertill. Jag antog detta tillbud och kan svira på att skrinet ej fanns i slottet. Hvarje plats som det kunde vara en möjlighet att ställa ett skrin på visades mig af hofmästaren, som tycktea lika angelägen att finna skrinet som ni sjelf är. Det är ej i Dane Castle, och jag är öfvertygad om att det aldrig varit der. Denna underrättelse slog mr Lydaey med förvåning. — Hvar kan det då vara? Hvad kan ha blifvit af det? utropade han högt.