Göteborgsposten – 12 februari 1867, sida 1

— 4677 1 G ———ä — 2 Ä .uF?? Hugo Hamiltons skål för de fordna motståndarne till det nya statsskicket. Om friherren icke nämnt några namn, så hade skålen ändå med entusiasm kunnat drickas, men då friherren adresserade sitt tal till grefve Eric Sparre och biskop Sundberg, så nödgades dessa svara på skålen. Grerve Sparre omfattade med begärlighet det sålunda honom erbjudna tillfället att aflägga en fullständig syndabekännelse, gjorde bot och afgaf ett högtidligt bättringslöfte. Den nye penitencieren gjorde sin sak alldeles förträffligt, han är de stora frasernas man, han appläderades naturligtvis och nekas kan ej att det är en vacker sanblick då en så celeber man, trån att vara det nya statsskickets Saulus plötsligen blir detsammas Paulus. Biskop Sundberg åter befanns icke så lätt rörd. Han hade icke ännu, såsom grefve Sparre, hunnit antaga karakteren af löpare på det nya politiska schackbrädet, och han gjorde derföre alls ingen hemlighet af att hans farhågor i afseende på det nya statsskicket icke ännu blifvit fullt skingrade. Det är ju — synes mig — icke heller alla gilvet att lika hastigt, som tallet var med grefve Sparre, kunna kasta kärleken till ståndstörfattningen, som grefven insupit med modersmjölkenöfver bord? Troligen skulle biskop Sundbergs tal gjort ett godt intryck på alla, öm han ej — in vino veritas — företagit sig det orådet att skämta med en del af de väckta motionerna. Derigenom trampade han åtskilliga ömtåliga tolkombud på liktornen, och deri törfor han oförsigtigt, ehuru nekas kan ej att äfven i den nya representationen har ett stort antal puerila motions-gengångare visat sig. Många af de sensibla folkombuden grepos nu af samma känsla som den gamle landtpresten, hvilken, då han såg barnen leka med hans peruk, vredgad utropade: barn, skämta ej med så heliga ting. Sannolikt skall man dock vid närmare eftertanke sätta mera värde på den enes betänksamhet än på den andres tankesprång, och sätta mera tro till den enes långsamt mognande öfvertygelse än till den andres blixtsnabba omvändelse. Den genom tidsomständigheter i år något uppskjutna nordiska festen firades äfven i Thorsdags af Nordiska nationalföreningen. Bland bortgångna nordbor hade festbestyrelsen exkluderat namnen Almqvist och Bjursten, ett bevis på ömkansvärd sjåpighet. Men d:r Sohlman, som höll ett vackert tal öfver de utmärkta män, som tillhört norden och dödt under det förlidna året, visade sig mera rättvis och mindre nervsvag än feststyrelsen, och gaf de begge santasiens martyrer den rätt som dem tillkom. Han reparerade äfven en annan båtise af styrelsen, som alldeles hade bortslömt den danske statsmannen Carl Moltke, fastän han var en högst utmärkt man, en al sförnuftets män — och dertill både excellens pch riddare at Elefanten. Den plötsligt uppblossade agitationen mot itelier-byggnadsföretaget på Carl XIII:s torg ir nu, om just icke afslutad, så åtminstone inrädd i ett nytt stadium. Stadsfullmäktiges afs ir Hiertas motion föranledda framställning, att S. Maj:t skulle annulera sin en gång meddeade och af sistförsamlade ständer gillade uppåtelse af tomt för nämnde byggnadsföretag, var blilvit af K. M:t afvisad, på skäl, som den partiskt dömande ej gerna kan ogilla, enär fverintendentsembetet tydligen ådagalagdt att lenna byggnad, långt ifrån att vanpryda, kommer att pryda torget. Men jag antager lock att agitationen dermed ej precist slutats, huru jag likaledes förmodar att grefve Mörers i första kammaren väckta motion om ett tatsanslags beviljande för inlösen af det relan å tomten utförda arbetet, skall atslås. )eremot synes mig rätta sättet vara, att stadsullmäktige, om de fortfarande anse att tom-JI en ej bör med någon byggnad förses, upp-sa öra den saken med atelier-byggnadsbolaget så ch tillegna sig dettas rätt, men på samma ss ång expropriera såväl de ändå mera vanpryin ande byggnader och trädgårdar som tillhöra!d