Göteborgsposten – 7 februari 1867, sida 1

att komma åt skrinet, har han utan tvifvel bemäktigat sit detsamma; men om han ej haft något sådant motiv är jag böjd för att tro att det blifvit borttaget från kärran då der var på väg till slottet. — Det är en omständighet i denna sak som uppräcker mina misstankar, sade William Lydney till mr Home och det är att lord Dane någonsin gaf befallning om at föra det till slottet. Mitchel sade lord Dane att jag gjorde anspråk på skrinet, att jag gått bort för att anskaffa ct fordon för att forsla det derifrån, men icke destomindre lät han genast föra det till slottet och detta i trots af de protester som Mitchel vågade göra. Jag skulle vilja våga en stor summa på att han fått skrinet. Men äfven ifall denna förutsättning var riktig, hvad var att göra? Mr Lydney kände sig ungefär i samma belägenhet som en fågel, hvars vingar voro afklippta. Lord Dane var en mäktig man som det ej var lätt att komma för när eller atan giltig anledning anklaga, och dessutom tycktes han verkligen ej veta något om skrinet. William Lydney gick omkring i sjuklingens rum i ett tillstånd af feberaktig ovisshet. — Hvad skulle ni vilja råda till? frågade han plötsligt mr Home. — Om ni lugnt sätter er ned, skall jag säga er det, svarade mr Home. Jag är böjd att tro att lord Dane har skrinet; och i detta tall — men jag kan ej tala om ni ej sätter er ned. Mr Lydney tillslöt dörren och satte sig, dämpande sin oro så godt hans otålighet tillät. De voro nu allena, ty