Göteborgsposten – 6 februari 1867, sida 1

tar derföre ert språk, unge sir, svarade mylord mycket lugnt. Kanske ni ej besinnat huru grundlösa era misstankar måste vara. Att alla sakerna blefvo förda till detta rum har jag intygat; min tjenare har gjort detsamma, och ni säger att ni sjelf frågat mjölnardrängarne. Nu ligger detta rum skildt från de andra rummen i slottet: hvart och ett af de senare ligger å något afständ från detta Jag frågar er nu huru det skulle vara möjligt för mig att bära ett tungt skrin, som jag sannolikt ej ens skulle kunna lyfta, genom korridorerna. Ni vill måhända invända att mina tjenare hjelpte mig eller bortburo det på min befallning; men ni har min tillåtelse att fråga dem. Nej, mr Lydney, jag såg sakerna sättas ned i detta rum, och jag tillslöt dörren till detsamma och gaf nyckelu till Brutf Sedan har han varit ansvarig för deras säkerhet. Bruff yttrade ingenting till sitt försvar. Han tyckte att det var mycket orättvist af gentlemannen att kasta misstankar på hans herre, men ursäktade det på grund af hans ungdom och oerfarenhet. Det kunde ingenting vinnas genom att längre qvarstanna i dödsrummet; mr Lydney lemnade det, lord Danc följde honom och Bruff qvarblef för att tillsluta dörren. Mr Lydney visste ej hvad han skullo täaka; lord Danes framställning till sitt försvar tycktes ha gjort verkan på honom. Mon hvar kunde väl skrinet vara? Han måste återvända till salongon, ty han hade glömt en af sina haadskar der. Miss Dane stod dor, väntande på den vackre främlingen. — Hvilket vackert rum detta är! var William Lyd