Göteborgsposten – 6 februari 1867, sida 1

v 1414T1TLICGCIUIF DJTMN äl I nuset vev 9 Y (WAA aq-k,———— —ä— kan skall för sitt upprätthällande bero antingen af de trognas frivilliga gåtvor, eller at den egendom, som tillhör henne eller blir på lagligt sätt förvärfvad. Men dylik egendom får likväl icke bestå i iord. Den döda handens lagar sTa ovilkorligen tillintetgöras. Der presterliga egendomen i Italien uppskattas till c:a 604mnill. p. sterl.; den antages under alla orkständigheter icke ötverskrida 80 mill. pund. Af dessa begär staten 24 mill., eller omkring !,, för sig. Biskoparne tillåtas sjelfva utföra konverteringen, om de så önska. I händelse de finna detta svårt eller oangenämt, kan operationen utföras genom belgiska huset Laugrand-Dumonceaues medverkan, hvilket åtager sig att betala ivalienska regeringen 24 mill. pund i halfårs-inbetalningar om 2 mill. Under 6 år och att utföra kapitaliseringen at den återstående egendomen till presterskapets förmån inom tio års förlopp. Dessa 24 mill. pund bemäktigar sig staten och använder för sina egna behof. Aterstoden lemnas till presterskapet, dock med vilkor af kapitalisering och betalning af de pensioner, som tillförsäkrats personer tillhörande de undertryckta andliga korporationerna. Det belgiska huset sätter såsom vilkor pårvens och presterskapets samtycke, men det är föga tvitvel underkastadt, att detta skall komma, vare sig tyst eller högt. Men i händelse af vägran skall regeringen hafva sitt verk klart för sig. Konfiskeringen och kapitaliseringen skola utföras med ens, men i stället för de 24 mill. pund, skall hon taga från kyrkans arfvedel allt hvad hon kan få, endast medgilvande presterskapet i ersättning en årlig summa at 2 mill. pund, hvaraf det dock skall betala pensioner åt de fattiga munkarne. Förutom detta vilkor skulle presterskapet antingen hafva återstoden at sin egendom efter afdrag af de 24 mill. pund eller sin årliga inkomst af 2 mill. pund helt och hållet till sitt eget förfogande, att fördelas och förvaltas efter dess egen önskan, utan någon vidare inblandning från statens sida. Ju närmare vi granska denna åtgärd, desto mera förvånas vi öfver dess storhet och djerthet. Kyrkan kan visserligen skrika öfver plundring och helgerån; men vare sig hon behåller ett kapital af 48 mill. pund eller tillförsäkrar sig en årlig inkomst al 2 mill. pund, skall hon likväl vara rikare i Italien än i Frankrike, der den förenade budgeten tör justitieoch kultusdepartementet endast utgör 3,200,000 pund. Kyrkan kan ej hänvisa på något annat land, der hennes medeltidsverk icke måst omgöras i mera civiliserade tider. Hon fick sin makt och rikedom från okunniga och förslafvade nationer, och hon uppmanades att återställa dem i befrielsens och upplysningens dagar. I utbyte mot egodelar erhåller hon, åtminstone i Italien, frihet. I Frankrike erhöll hon endast, hvad hon kallar nslafveriets sold. Man kan hoppas, att de italienska statsmännen nafva väl beräknat alla de möjliga följderna af en så afgörande handling. De skola, om de lyckas, utföra en revolution, som ingen annan nation har försökt. Fransmännen plundrade visserligen kyrkan; men genom att göra henne beroende af de löner, de betala henne, ha de henne i sitt våld. Italienarne bekämpa kyrkan i samma ögonblick, som de släppa hvarje hållnake uppå henne. Amerikanarne byggde upp en stat utan en kyrka, men de hade ej någon kyrka att bryta ned. Italien splittrar sönder en kyrka, som så länge bestått tillsammans med och varit bunden vid staten, att de enligt den allmänna tron endast kunde tillsammans stå eller falla. — —