Göteborgsposten – 6 februari 1867, sida 1

draden. Om de skulle skrida fram på grundvalen af omedelbar och fullständig skilsmessa, skulle det plötsliga anloppet knappast kunna anses godt. Kyrkan är både i moraliskt och materielt hänseende för stark. Mot hennes moraliska inflytande skulle ett hjelpmedel kunna finnas i lagar och tolkupplysning; men emot den materiela makt, som dess rikedom ger den, ges tör Italiens beherrskare ej något annat skydd, än konfiskation. Italien är den sista såväl katolska som protestantiska menighet, i hvilken en fullständig plundring af kyrkan aldrig törut blifvit försökt. Då konung Victor Emanuels regering år 1855 inkom med ett förslag om undertryckandet at klosterinstitutionerna i Piemont, föreslog han endast hvad som gjorts flera år törut, ej blott i det upplysta Frankrike, utan ätven i det bigotta Spanien. Det piemontesiska förslaget ville dessutom icke plundring, utan blott lika tördelning. Kyrkan, som i städerna vältrade sig i rikedom, hyste ej några samvetsbetänkligheter för att pålasta staten en årlig börda at 47,000 p. sterl. till understödjande af sockenpresterna på landet. Det var för att bli qvitt denna börda och få slut på en sådan olikhet mellan presterna, som sardinska regeringen inkom med detta törslag. Så rättvis, human och oegennyttig som denna åtgärd var, framkallade den dock trån romerska hofvets sida denna oblidkeliga fientlighet, som sedan ständigt forvärrats med hvarje följande åtgärd från endera partens sida. Beslutet af 1855, hvilket aldrig strängt utförts i sjelfva Piemont, utsträcktes vid olika tider till de nyligen införlitvade provinserna, på ännu oskickligare sätt, och förhållandena fortgingo så otillfredsställande, att re geringen slutligen genom en ny kungörelse af d. 7 Juli sistl. år befallde det slutliga upp häfvandet af alla klosterordnar och den fullständiga konfiskeringen af all kyrklig egen dom. Genom denna nya regeringshandling kom staten i Italien på samma fot, hvarå den under många år stått i Frankrike. Den bemäktigade sig kyrkans egendom, men medgaf pensioner eller löner åt presterskapet. Händelser af den yttersta vigt följde emellertid nära på utfärdandet af denna lag. Österrikarves tördrifvunde från Venetien ingaf laudet en känsla aftullkomlig säkerhet och skingrade all den fruktan, som det hyst i afseende på presterskapets fientlighet. Fransmännens aftåg från Rom ingåfvo förhoppningar om en lösning af den päfliga frågan. Påfven erbjöds den fria utöfningen at sin andliga myndighet, utan afseende på någon afträdelse af hans verldsliga makt. Denna trihet, som tillförsäkrades kyrkans öfverhufvud, måste ovilkorligen utsträckas till hela korporationen, och en fri kyrka kunde neppeligen låta sig förena med ett aflönadt presterskav. Julilagen måste derför så till vida törändras ait presterskapet kunde behålla sin egendom, dock underkastadt den borgerliga lagens bestämmelser och landets finansiela behof. De borgerliga lagarne i Italien förbjuda andliga korporationer att inneha jordegendom; kyrkans Jord måste derför säljas och inkomsten afförsäljningen sättas i de nationala fonderna. Landets behof tvingar staten att vända sig till kyrkan em hjelp; kyrkan måste derför lemna ifrån sig omkring en tredjedel af sin arfvedel. Det var i ötverensstämmelse med dossa åsigter som den nu inför italienska parlamentet framlagda propositionen kom till. Den bestämmer kyrkans fullständiga frigifvande och skiljande från staten. Staten atstär från rättigheten att utnämna biskoparne, från formaliteterna med trohetseden, placet och exequatur. Den indrager cuhusdepartementet och upphätver praktiskt första artikeln i författningen, genom hvilken rol ersk-katolicism törklaras vara statens religion. Kyrkan afstår å andra sidan från alla sina privilegier, sin skattefrihet och sina företrädesrättigheter. Staten, länen och kommunerna skola betrias ifrån att på något sätt bidraga till Kyrkans i underhåll. Kyr,