Göteborgsposten – 5 februari 1867, sida 1

Smedjegatan. GOtU79. väckte då stort uppseende både för sitt allvar och sin skoningslösa satir. Grefve Hamiltons motion har nu adopterats af hr Hedlund,som råkade ut för en korsad eld. Strängast var Rosenberg, som i ett värdigt anförande betecknade motionen som en materialismens kamp mot anden, som ett bemödande att införa förtryck der frihet borde råda, erinrande motionären att han endast tänkt på dem, som njöto fördelen af ökadt materielt arbete af folket, men ej på dem, som önskade och hade behof af att höra Guds ord. Hr Hedlund ville bibehålla Midsommardagen, ej som helgdag, utan som en folkfestdag, och betonade att de helgdagar, som han ville afskaffa, bor de användas till vapenöfningar. Härpå tog Rosenberg fasta, och antydde att motionen alsåg lika mycket arbetsvinst som ett hugg mot gudstjensten. Medelst högljudda rop instämde en stor del af församlingen i Rosenbergs yttrande. Liss Olof Larsson nedlade en allvarlig protest möt motionen i hela dalallmogens namn, som lefde af sitt arbete och kämpade mot en karg natur, men dock ej ansåg de dagar förspillda, som användes till gudstjenster. Baron Alströmer, kyrkoherden Ötterström, Medin, Anders Gudmundsson, Hedengren och Kollmodin uppträdde äfven mot motionen, som endast understöddes af hr Grafström, hvilken dock förklarade sig tveksam om Långfredagen kunde högtidlighållas på en Söndag. Hr Kollmodin anmärkte, att då med helgdagsindragningen afsågs ökad vapenöfning och midsommardagen skulle reduceras till en folkfest, så fordrade konseqvensen att motionären skulle anvisat den sistnämnda dagen till anställande af olympiska lekar, och hr Grafströms tvekan om Långfredagens förflyttning till en Söndag undanröjdes ju derigenom att den kunde kallas Långsöndag. Ni finner således att motionen bemöttes både med allvar och skämt. Emellertid gjorde den ett högst vidrigt intryck. I Thorsdags föranledde den af häradshöfding Hessle väckta motionen, dels om bankovinstens användande till lån åt jordbrukare, dels om en undersökning rörande orsakerna till jordbrukets betryckta ställning, en ganska liflig debatt beträffande till hvilket utskott motionen skulle remitteras; till bankoutskottet yrkade alla de som ställde sig på grundlagens ståndpunkt; till ett särskildt utskott yrkade de, som af nyck, popularitetsjägteri eller partiintresse ej höllo på grundlagen. Hr Björck begagnade tillfället att upplysa det jordbrukarne företrädesvis anlita diskontlånefonden, att det tryck, som de enskilda bankerna nu utöfvade på riksbanken, i väsendtlig mån kunnat förekommas derest de förra likasom den senare förpligtats att med silfver inlösa sina sedlar, men ansåg de senares fullkomliga frihet såsom ett bland hufvudmedlen till förekommande at den nuvarande kritiska penningeställningen. Han, och flera med honom, visade att motionen, som afsåg bankovinstens användande, borde remitteras till bankoutskottet; men så skedde ej, och man kan säga en mera iögonenspringande öfverträdelse af grundlagen kunde andra kammaren ej gerna göra sig skyldig till. Motionens öfverlemnande till ett särskildt utskott var en partimanöver. Det är med djup harm som jag tänker på att den förordades af ledamöter som annars göra anspråk på anseende för konstitutionel takt. Men utgången förklaras genom en talares fintliga erinran att om ett särskildt utskott tör frågans behandling nedsättes, så kan deri personer insättas, som ej fått anställning i andra utskott Från dagen för beslutets fattande om detta särskilda utskott kan man räkna partistridens början i andra kammaren. Den skall utgren:z sig i flera riktningar och grundlagen skall