Göteborgsposten – 5 februari 1867, sida 1

det. Det fanns ingenting som på ringaste sätt svarade mot beskrifningen, mylord. — Nå, hvad skulle han då tränga sig in för? utropade mylord. Det är just hvad jag väntade — att hvar och en, man, qvinna och barn som kunde ha ett aldrig så aflägset intresse i skeppet, skulle fordra att få beskåda godset, och det var af det skälet jag befallde er hålla rummet tillslutet. Låt dem gå ner till dykarne och söka der. — Den unge gentlemannen påstår att skrinet blef funnet och fördt till slottet, mylord, yttrade Bruff, troende att lord Dane misstog sig på fakta. Men jag sade honom att om skrinet kommit med de andra sakerna skulle det nu äfven vara bland dem. — Och naturligtvis är det bland dem, återtog lord Dane i bekymmerslös ton. Det kunde ej sjunka genom stengolfvet. Ni har väl undersökt rummet noga, Bruff? — Denne gentleman var så ifrig att jag knappt hann det, svarade Bruff. Han sade att han skulle besöka mylord sjelf i slottet för denna angelägenhet. — Han är välkommen, yttrade lord Dane, resande sig upp för att äter börja sin jagt. Bruff gick hem igen. Något före sex besökte m Lydney åter slottet och visades in i stora salongen — eller, såsom den nu oftare benämndes, audiensrummet Lord Dane lät helsa att han skulle komma på ögonblic ket. Mylord hade först helt nyss kommit hem från jag ten, sade Bruff, och höll på att kläda sig. Han visade sig snart och mottog främlingen med utsökt artighet. Då d stodo tillsammans, kunde man nästan tycka att det va