Göteborgsposten – 5 februari 1867, sida 1

öre. — Tlaningens Byrå är 1 huset N:o 2 vi ——ERREEEEEREEREEEEEREREEERRRRR—-—--——-——————EEEEEE sin kraft i denna motion, och den utgör också hans debut. Motionens utarbetande har forlrat stora förstudier; han har skrifvit den con amore, Och man kan säga att han med och genom den atbrutit alla sina traditioner. Han har uppträdt på ett område, der han allsicke behöfver frukta för några medtäflare. Hans position är nu, tillsvidare åtminstone, utstakad; huru länge han kan bibehålla den skall framtiden utvisa. Utan tvifvel har denna motion redan ådragit både utrikesstatsministern och andra mycket obehag; men lika otvifvelaktigt är att den skall vålla statsutskottet så mycket bryderi, att dess ledamöter inom sig mer än en gång skola önska att den icke framkommit. H:s excellens grefve Manderström kunde naturligtvis ej underlåta att replikera motionären. Han gjorde det med all den finess, som tillhör en utmärkt diplomat; men det är obestridligt att frih. Liljenerantzs position var vida bättre, då han till ryggstödd hade ett ord, som nu bäres på alla läppar, mer och mindre uppriktigt — jag menar det magiska ordet: besparing — och dertill användt på ett område der just ingen af kammarens ledamöter har utsigt att vinna fotfäste. Motionären kunde således yttra sig utan hänsyn till några konsiderationer. Grefve Manderström äter måste väga hvarje ord på guldvigt, hade en tradition att försvara, och måste ölvervaka att de yrkade besparingarne ej leda derhän, antingen att Sverige icke värdigt kan representeras hos de öfriga makterna, eller att Sverige blir representeradt af en skara diplomatiska proletärer. Huru i detalj motionären fullföljt sina forskningar visade sig bland annat deraf, att han visste att i utrikesdepartementet åtgått 3314, famnar ved och 240 skålp. stearinljus, men då han meddelade detta antydde han sig dock icke vilja anmärka småsaker. Hr Hedlund — i parentes sagdt, då statsrådets ledamöter äro tillstädes, dväljes han gerna inom deras atmosfer — höll efter frih. Liljencrantz ett längre tal, börjande med att omförmäla Ådet plågsamma intryck, som den anställda analysen af utrikesdepartementets utgiftsstat gjort på honom, och att det varit honom kärare om statsutskottet ensamt fått del deraf (åtskilliga ledamöter sågo förundrade ut och gjorde betecknande hufvudrörelser), men då saken nu kommit å bane, så skärskådade han den både från ena och andra sidan, med raska öfvergångar, ömsom klandrande de höga utgifterna, ömsom erinrande att diplomaterna ej borde vara för knappt aflönta. Han anvisade hvad diplomaterna borde göra och äfven underlåta. Han klandrade att talangerna ej tagits behörigt i anspåk — han unde säga det, utan att deritrån afhållas at personlig blygsamhet, såsom förhållandet måhända var med frih. Liljencrantz o. 8. Vv. Hr Hedlund lotsade sig fram rätt tyndigt melan Scylla och Carybdis, grundstötte i ingen bemärkelse och slutade med att försäkra regeringen om sin djupa vördnad, sin oskrymtade högaktning och sin varma hängisvenhet— allt fraser som togo sig väl ut, men egentigen alls icke hörde till ämnet. Äfven en annan motion, väckt i andr-: kammaren, förtjenar omtalas för den opinions. yttring, som den framkallade. Redan för 25 år sedan väckte grefve J. E. Hamilton, se dermera öfverståthållare, en motion om åtskill liga helgdagars (annandagarnes) afskaflando samt om vissa andra helgdagars firande å näs infallande Söndag. Motivet var den betydlig: vinst af flera arbetsdagar på året, som deri genom skulle uppkomma. Det betänkande som ekonomiutskottet i anledning af denn: motion afgaf, uppsattes af biskop Tegnr oci 5 NN md