Göteborgsposten – 5 februari 1867, sida 1

— och ni lemnade alla sakerna i slottet? frågade mr Lydney. Ja, de lemnade dem alla och aflägsnade sig sedan med tomma kärran, för att homta sina hvetesäckar. Det var alla de upplysningar William Lydney kunde få af dem; det var allt hvad de vissto. Han gick hem till Sailors Rest i ett föga angenämt lynne. Mr Bruff tänkte att det var bättre att förekomma än att förekommas. Följaktligen lemnade han slottet; så snart fremlingen affigsnat sig och började ströfva omkring i den del af Danes jagtmarker, der han trodde att lord Dane sannolikt skulle uppehålla sig. Då han fick se honom (liktom händelsevis), gick han djerft fram till honom och omtalade hvad som tilldragit sig på morgonen, särskildt läggande vigt vid den omständigheten, att rummet blifvit öppnadt på miss Danes befallning, emot hans egna protester. Lord Dane satt på en trästubbe, vederqvickande sig med en smörgås och någonting ur en flaska. Bruff stod ödmjukt framför honom, väntande sig föga mindre än någre örsilar. Få peerer voro strängare i att bestraffa olydnade än lorden af Dane. — Som en allmän regel, Bruff, så vet ni, att hvad jag säger är lag, och att man ej ostraffadt får bryta deremot utropade lorden med munnen full. Jag skall tala med misDane, som synes ha varit mera felaktig än ni. Lemnade ni den unge mannen hans skrin? — Skrinet fanns ej der, mylord; åtminstone ej de han sade sig se efter, svarade Bruff. Ett lackeradt skrin med förgyllda initialer på locket — sådant beskref har