Göteborgsposten – 5 februari 1867, sida 1

en likhet emellan dem: båda voro långa, smärta, välväxta män, med nobla anletsdrag; lord Dane såg bäst ut i afscende på dragens regelbundenhet, men i den andres ansigte låg ett uttryck af godhet, af intelligens, af öfverlägsenhet som skulle ha prydt ott ansigte äldre än William Lydneys. — Min hofmästare har berättat mig en historia om ett skrin, som skulle ha försvunnit ur ett rum här på slottet, började lord Dane i otvungen, hjertlig ton. Men den saken är omöjlig. Om skrinet blifvit infördt i rummet måste det ännu finnas der. — Skrinet blef med all säkerhet fördt till slottot — det kan Nitehel intyga, svarade mr Eydney i en ton lika obesvärad som lordens, ehuru något mera högdragen. Lord Dane undrade hvem den unge mannen kunde vara, som vågade tala med honom som om han vore en jemnlike. — Men nu är frågan, hvart blet det fördt sedan det kommit till slottet? — Fästade Mitchel någon uppmärksamhet vid skrinet? — Ja, svarade mr Lydney. Och Mitchel säger, att äfven mylord gjorde det; det väckte mylords uppmärksamhet att initialerna på detsamma ej voro initialerna af mitt namn. I — Är det detta skrin som förlorats? — det som hade tre förgyllda V på locket? utropade lord Dane. Åh, det blef helt säkert lagdt i kärran: jag såg karlarne lyfta upp det. — Får jag fråga hvad som föranledde mylord att alls befatta sig med detta skrin? I