Göteborgsposten – 31 januari 1867, sida 1

Danesheld tyckte att hans vackra gestalt aldrig tog sig bättre ut än sålunda. Hans skogvaktare hade gått till skogen med bössor och hundar, och lord Dane var äfven på väg dit, men tog af för att gå ned till stranden ett ögonblick och kom upp till Mitchel. Mitchel stod öfver sakerna, såsom hans skyldighet var, och särskildt öfver lådan såsom han lofvat mr Lydney. — Är detta alltsammans? utropade lord Dance i en ton af förvåning, Jag trodde att de måste ha fått upp halfva skepnslasten. Den der unge gossen som ni kalla Shad kom upp till mig och sade grinande att stranden var betäckt af uppfiskadt gods. En längfingrad ung skälm, anmärkte Mitchel; jag har nyss drifvit bort honom frän stranden. Det skulle fordras en menniska med tio ögon för att bevaka honom. Nej, mylord, de ha ej fått upp mycket, som ni ser, och jag tror de ej skola få det. Detder skrinet har slutligen blifvit fannet som gentlemaunen varit så orolig för. Han sade alltjemt att han var säker på att det skulle bli funnet! — Hvilken gentleman? hvilket skrin? frågade lord Dane, som leide i en alltför upphöjd sfer för att så lätt erhålla kännedom om allt sqvaller som gick om de tillfälliga gästerna på Sailors Rest. — Den der ståtlige unge, mannen som blef räddad i lifräddningsbåten och nu uppehåller sig hos ERavensbirds, mylord. Jag vill påstå att ingen någonsin varit så orolig för ett förolyekadt skrin förr; han var så orolig som om det varit fullt af tusenpunds bankonoter. I dag på mor