Göteborgsposten – 30 januari 1867, sida 2

— — —— — —— —— — — Det finnes icke der, var det enda han sade. Han och Wilfred gingo tillsammans derifrån. De hade blifvit mycket intima och sågos emellanat arm i arm liksom nu. Men Wilfred hade aldrig bjudit Lydney hem till sig: hans hustrus sjukdom var den föregifna orsaken, men i sjelfva verket var det ett behofvets hem, hvilket icke kunde visas för främlingar. Det enda hus, i hvilket mr Lydney blifvit mottagen var Cliff Cottage. Han hade skyndat att begagna sig af miss Bordillions bjudning och blef sunart förtrolig der, och gick dit när helst han ville. Följaktligen räkade han ofta Maria Lester och hade mer än en gång följt hem henne då det icke fanns någon unnan att göra det. Den tid skulle komma då miss Bordillion bittert ångrade den oförsigtighet med hvilken hon tillät en främling förtrolighet om hvilken hon ingenting kände. Denna oförsigtighet fattade hon icke nu; hennes ögon måtte ha varit förblindade, brukade hon säga då Danesheld med sina förebråelser gjorde henne till hälften vansinnig. Att mr Lydney var en mycket beläst man och en fullkomlig gentleman var onekligt; att det fanns en egendomlig dragningskraft i hans sätt och väsende var äfven sannt. Miss Bordillion hade obetänksamt slutat till att allt detta var ett bevis på haus värde, sanningskärlek och heder — och det var det bästa som kunde. sägas om saken. Olyckligtvis antog äfven en annan detsamma och blef omedvetet fängslad — en för hvilken detta kunde medföra större fara än för miss Bordillion. — Men detta är att gå i förväg med sakerna. — Huru länge skall ni stanna i Danesheld? frågade