Göteborgsposten – 29 januari 1867, sida 1

d Dmed)egurun. Moteborg de söka forhindra denna förodande verksamhet. Då skogarne äro oundgängliga för Norrlands odling, ansåg talaren derför icke skäl att ömma så mycket för den enskildes rätt i förevarande afseende. Motionen remitterades till lagutskottet, hvaremot hr Almqvists motion, om ändring i föreskrifterna rörande afvittring i Westerbottens läns lappmarker och nybyggens anläggning derstädes, remitterades till statsutskottet. Samua åtgärd vidtogs med hr Hammarhjelms motion om ändrad sammansättning af den komit, som bestämmer länsmarkegängstaxorna. Hr Faxe fann betänkligt att detta val inskränktes endast till landstinget, hvars flesta ledamöter äro jordbrukare, och fruktade att den egna fördelen då skulle utöfva inflytande på valet, om man än icke uppsåtligen gynnade jordbruksintresset, och följden deraf blifva en stor mängd besvär mot markegångssättningen och ännu några ändringar deruti hos kammarrätten än förut. Tal. var väl icke beredd att framlägga något motförslag, men ville dock i brist på bättre föreslå, att deputerade för markegångstaxornas bestämmande skola utses till hälften af landstinget och hälften af konungens besallningshafvande. Nya motioner väcktes derefter af: hr A. Dickson ang. ändring af 9 6 kap. handelsbalken, för vinnande af större frihet i aftal mellan långifvare och låntagare; hr De la Val ang. anslag af stadsmedel för sortsatt reglering af de h. elem.-läroverken, så att 8 lektorer och 8 adjunkter, inalles 16 lärare, må afses för hvarje 200 lärjungar; samt att sammanhang dermed om anslag till en lektor och en adjunkt vid Falu elemontarläroverk; hr Wallenberg, att kamrarne måtte bestämma det arvode deras talmän skola åtnjuta; hr De la Val ang. förändring i stadgandena rörande bränvinstillverkningen. I andra kammaren anmäldes af talmannen att riksdagspollet blifvit uttagen för Lars Daniel Andersson, hvilken såsom riksdagsman i andra kammaren nu tog sitt inträde. Kammaren godkände talmannens uppfattning af grundlagen, enligt hvilken motionstiden skulle anses slut med nästkommande Tisdag. Likaledes beslöts, att de ledamöter, som komma att ega uppsigt öfver riksdagens kansli, skola väljas om Onsdag. Derefter företogs remiss till vederbörliga utskott af bordlagda motioner. Vid behandlingen af hr Ribbings motion om pensionering af ålderstigna prester m. m., uppstod en längre diskussion. Denna öppnades af hr Hedlund, som på anförda skäl afstyrkte bifall till den väckta motionen. I samma syftning yttrade sig hrr Rosenberg, Jonas Andersson och Per Nils on i Espö, hvaremot motionen utom af motionären försvarades af hr Hierta, hvarefter den remitterades till ett tillfälligt utskott. I fråga om remitterade af hr Witts motion, angående prygelstraffets afskaffande, erinrade motionären, att detta ärende förut blifvit af rikets ständer behandladt och till K. M:ts afgörande hånskjutet, men att från regeringen ännu intet afhörts i denna fråga. Justitiestatsministern frih. De Geer, som jemte flere andra af statsrådets ledamöter var närvarande, asgaf, med anledning deraf, åtskilliga upplysningar om denna frågas ståndpunkt. Skrifvelse hade af ständerna inkommit till K. M:t om upphäfvande af prygelstraffet. K. M:t hade ock betydligen inskränkt det, men detta steg ansågs för litet. Sedermera hade en komit fått sig uppdraget att utarbeta förslag till ny strafflag för krigsmakten, och denna hade så utfört sitt uppdrag, att den föreslagit, det prygelstraff ej skulle kunna ådömas af domstol, men deremot trott nödigt att bibehålla det såsom extra judicielt bestraffningsmedel till sjös och i krigstid. K. M:t hade infordrat utlåtande af högsta domstolen, som åter tillstyrkt dess afskaffande helt och hållet. Efter dessa upplysningar ätertogs motionen, Hr Hessles motion att bränvinsbränningsafgiften hel och hållen skulle ingå till tatskontoret, förkastades af kammaren efter en liflig diskussion. Vid hr Hanssons motion angående ändringar i förordningarne om kyrkostämma, kyrkooch skolråd, erinrade hr Otterström om en brist, bestående deri, att motionen ville betaga presterna all möjlighet att bli ordförande i skolråd. Det vore visserligen sannt, att pastor ej alltid vore den mest lämplige till ordförande i skolrädet, men säkert är, att flertalet dertill vore de bäst qvalificerade personer inom församlingarne. Det innebure således ett försök att hindra skolans utveckling, om man helt och hållet utestängde pastor från skolrådet, och denna fara ökades ännu mera genom det i motionen föreslagna stadgandet, att meranämnde ordförande skulle väljas efter samma grunder som orförande i kommunalstämma; ty då alla e. o. prestman äro från denna plats uteslutna, kunde de icke heller bli ordförande i skolrådet, och detta ansåg tal. mången gång skulle bli en förlust ör skolan. Emot kyrkoherdarnes olämplighet till denna plats