Göteborgsposten – 29 januari 1867, sida 1

höjder, ty folk armbågade och knuffade hvarandra i ifrig nyfikenhet: rika och fattiga, gamla och unga, höga och låga — alla hade samlats der morgonen efter skeppsbrottet; och om vi icke talat om detta skådespel i den ordning det inträffade, så är det emedan andra saker erfordrat vår uppmärksamhet. Vågsamma personer hade kommit ut till kusten redan i dagningen, men klipporna voro då otillgängliga tillfölje af vindens häftighet, som skulle ha slitit deras kläder i trasor, och tillochmed senare på dagen försökte det, ehuru något af dess våldsamhet lagt sig. Der låg det nu nere i hafvet, vraket af det en gäng vackra skeppet, till en del synligt i ebbvattnet, utan tvifvel fasthållet af någon dold klippa, och liggande med läsidan mot land. En stor mängd spillror och träbitar flöto omkring, jernstycken kunde skönjas liggande på stranden. Masterna, rårna, bogsprötet voro borta — allt med ett ord som kunde försvinna var försvunnet, utom sjelfva skrofvet, hvars tur ock skulle komma vid nista flodvatten. Mr Bill Gand, en auktoritet i dylika saker, förklarade att ingenting fanns qvar inom skutan, dermed memande, att last, förråder och passageraresaker — allt hade blifvit bortspoladt; men detta var dock icke fullt säkert. Något mera förskräckande än trä eller jern flöt då och då in till stranden, ehuru icke nära nog för att skrämma bort åskådarne på klipporna, hvilka åskådare såsom vanligt till mer än hälften utgjordes af det svagare könet. Mr Lydney var ibland dem och syntes mycket ängsig: ett skrin som varit ombord innehöll dyrbara pappen och han fruktade för att det skulle vara förloradt. Har