Göteborgsposten – 26 januari 1867, sida 1

Hore. — HIGImRCnS Dyra är 1 huset N:o do Vv A— —aA— — — nordanvinden kall och hjertkylande tränger in genom springorna och snön saller i dritvor på golfvet, då fryser leendet bort på blåbleka läppar och då tränger sig en längtans suck ur det beklämda bröstet: Ack, ack om vi hade vår igen! J som hafven fullt upp af detta lifvets goda, låten medlidandets solstråle falla ner i sådana boningar! Varen vissa om att den värmer icke blott de arma som frysa och hungra, den värmer äfven ert eget hjerta och den värmen är icke att förakta. Innan vi lemna våra vinterreflexioner kunna vi förutspå att vintern kommer att räcka ända till i början af April månad. Det har väderleks-spåmannen N. N. L. i Ilelsingborg sagt och hvad han spått har hittills på ett märkligt sätt slagit in. Frän och med i morgon till och med nästa Thorsdag spår han vanöyra och kallt och derefter klart med stark köld. Desslikes kunna vi ej afhålla oss ifrån att på det vänligaste lägga polisen på hjertat att tillse det förordningen om trottoarernas sandande, vid inträffad halka, bättre efterlef ves än som nu är fallet, då vanligen som ett glas står gatans svall. Vi ha oss bekant att flera allvarsamma tillbud till olyckor i följd af denna uraktlåtenhet egt rum, och vi kunna icke annat än finna det bra bedröfligt om inbesparandet för hrr husvärdar af några lass sand, skulle kunna bli orsaken till en eller flera medmenniskors olycka, kanske för hela lifvet. N Ty det är icke allom gifvet att kunna så förträffligt reda på sig på det hala som Hans Majestät Skridskokungen, mir Jackson Ilaines, som oaktadt den stränga kylan 3:ne gånger under veckans lopp lockat folk ut till den prydliga isbanan å Jernvågen. Visst var det, som sagdt, en smula kallt, isynnerhet andra gången, och både damer och herrar hade vid denna föreställnings slut en ansigtsfärg, som mera påminte om de indianska Rödskinnens än den för den hedervärda kaukasiska racen normala. Nen hvad betydde väl det? Man hade ju ändå fått se honom, den gudomlige, ja, så säga damerna. Söta du, ah låna mej din kikare! — Se der har du den, men du får inte ha den lägne! — Ah, hvad han är söt och hvad den kostymen klär honom väl; vet du, han påminner mej om löjtnant A.! — Rej, ta nu hit kikaren, gada du, nu vill jag se! — ÅAck, min herre, var så god och sitt ner, annars kunna vi inte se! — Med största nöje! — Ah, förträffligt, makalöst, hvilken grace, hvilken smidighet!. — Ja, så låter det, vi öfverdrifva icke, vi endast kopiera ettsr naturen. Hr H., som under sitt vistande härstädes blifvit invald till hedersledamot at Göteborgs Skridsko-klubb och emottagit dess distinktionstecken, ådagalade vid föreställningen igår på ett särdeles chevalereskt sätt sin tacksamhet derför, i det han för dagen aflagt alla de öfriga lysande medaljer och utmärkelsetecken, som eljest pryda hans bröst, och endast bar sällskapets enkla men smakfulla dekoration. I dag gilves den näst sista och i morgon Söndag den sista föreställningen. Det synes osa, som om hr H. i morgon med fördel borde kunna ge 2:ne föreställningar, den första kl. 1 och den andra kl. 144 e. m. på samma gång vi tro, att vid den sista af dessa en ytterligare nedsättning at inträdesafgiften till 25 öre för barn och tjenstefolk. hvilka, åtminstone de sistnämnda, just på Söndagseftermiddagen ha den bästa ledigheten, skulle i väsentlig mån bidraga till att fylla den stora salongen under bar himmel, ty naturligtvis vilja alla menniskor skåda den berömde skridskokungen, det är klart! Gud gifve att allting annat här i verlrn —