Göteborgsposten – 26 januari 1867, sida 1

— Ielt visst, åtminstone den yngre, svarade mrs Ravensbird med värma. IIan liknar, såsom ni sjelf, mylord, i hvarje tum en ädling. Man kan omöjligen misstaga sig derpå. Hans ansigto påminner mig om någon som jag måste ha kännt i Frankrike i fordna dagar, men Jag kan ej påminna mig hvem, ehuru jag hela morgonen ransakat i mitt minne. Skulle det ej vara eget, mylord, om jag vore bekant med hans moder? Lord Dane smålog. — Är han uppe? frågade han. — Uppe! ja han var uppe för en timma sedan. Ilan gick ut efter frukosten för att lemna ett bref på posten och söka reda på den nye skräddaren, och jag är säker på att han derefter gick ned till skep asvraket, ty han ir ängslig öfver att hans effekter gått förlorade och särskilt en viss lada som var deribland; han önskar veta om det finnes någon utsigt till att sakerna kunna bli funna. Tror mylord att det finnes någon? — Några få saker, måhända. Jag kan ej si — Den andre är ej uppstigen, fortfor Sophie. Jag trodde att jag borde bära in hans frukost sjelf och fraga efter hans befinnande, men det var ej mycket han hude att svara. Allt hvad jag kundo se af honom var hans grå. hår och den ögonskärm jag förfärdigat åt honom. IIan lugbegrafven i sin kudde under sängkläderna, med ryggen utåt och ansigtet mot väggen; han tillsade mig att ställa frukosten bredvid sängen och lemna rummet, så skulle han hjelpa sig sjelf. — Stackars karl! Jag är säker om att han var all