Göteborgsposten – 26 januari 1867, sida 1

tramräcker den törsta, knubbiga kärlekspanten åt en på besök kommen grannqvinna, under det att den lycklige fadern belåtet betraktar bytingen och liksom tyckes såga: Se bara; hur förståndig han redan ä och så lik far och mor sein. Bakom gäannqvinnans stol står hennes lilla dotter, i hvars undrande blick man tycker sig läsa ett lifligt begär att få leka med eden stora dockan. I bakgrunden sysslar en kulla vid spiseln, i begrepp att slå i rlägnaden den välsignade kaffetåren, åt den besökande. Belysningen och perspektivet äro som vanligt i hr Salomans taflor förträffliga, och öfver hela taflan hvilar en stämning af äkta nordisk hemtrefnad och familjelycka, hvilken säkerligen icke kan törfela att slå an rå åskådaren. En baudelsfirma — hvar gör föga will saken — erhöll tor någon tid sedan ett bref från en af sina affärsvänner, hvari denne, som för tillfället antagligen icke befann sig vid kassa, anhöll att få som liqvid för en emottagen räkning lemna — ett piano. Det skuller, tillfogade brefskrifvaren, falla sig så mycket lättare för mig att på detta sätt honorera min skuld, som jag nyligen gift mig och i hemgift erhållit åtta stycken pianon-. Vi känna icke hvad svar han erhöll på denna sin anhållan, men vi förmoda att fordringsegaren icke varit nog obarmhertig att vilja störa harmonien inom en så musikaliskt utrustad familj, utan tagit saken eller rättare instrumentet för kontant och i stället för att stämma gäldenären åmöjt sig med att låta stämma pianot.