Göteborgsposten – 26 januari 1867, sida 1

Å Omsdjegatan. Golehorg — den vore lika klart, att Sfinxen en gång kunde förmå sig att tala reut språk med Wilhelm Eröfraren, att Hans Helighet påfven finge tydligt tör sig att den tredubbla tiaren alluner och mer börjar likna en vanlig nällwössa, av komiterade för Göteborgs vattenledning icke för sent fått sig serverade ötverstelöjtnant Leijonanckers 11 härdsmalta piller, och au Nya Teatern väl vore på det klara med sina i närvarande stund något dunkla finanser. Vi vilja alldeles icke leka politici och hoppa derför öfver de båda första frågorna, gilva vattenledningen en god dag tills saken en gång kommit på det torra och inskränka oss till den fromma önskan, att den scund ej måtte vara alltfsör långt aflägsen, då Göteborgs första scen, :ack vare praktisk omtanka och tidsenliga anordningar, en gång verkligen kan uppbåra denna hederstitel. Den soire, som sist. Onsdag gals å denna teater till förmån för skarpskyttekårens 7:de kompani, var, som forut nämnts, talrikt besökt, hvadan vi hoppas att densamma måtte i ekonomiskt hänseende ha lemnat ett så ullfredsställande resultat, som de uppoffringar uf tid och arbete, hvilka samtlige de vid soiren medverkande för ett godt ändamål underkastat sig, obestridligen förtjenat. Innan vi lemna Nya Teatern, hvilken hr Elfforss med sin trupp innan kort lärer komma att med sin närvaro hedra, anse vi oss icke med tystnad kunna förbigå ett rykte, hvilket dock låter temligen otroligt, det nemligen, att dir. Gaudelius med ett tyskt operasällskap nästa höst skulle vara att hitforvänta, för att der uppträda. Resultatet at de föregående årens lika rastlösa och prisvärda, som, tyvärr, i ekonomiskt afseende lönlösa ansträngningar, borde dock, synes det oss, ha till komplett evidens bevisat, att Göteborgs operapublik är alldeles för kton för att kunna uppehålla ett operasällskap, motsvarande icke allenast nutidens, äfven hos oss, icke obetydliga anspråk, utan äfven den verklige musikvännens omutliga smak. Vårt förnämligaste Thalia-tempel, vid hvilket en gång så stora och jemväl berättigade förhoppningar anknöto sig, bör väl icke i evinnerlig tid förbli ett Janus-tempel, som, så fort det på allvar öppnas, ger signalen till ett oförsonligt krig mellan förfäktarne af den inhemska dramatikens uppehållande å ena och operans gynnare och vänner å den andra sidan. Under det att Nya Teatern sålunda i förväntan på hr Elfforss intåg iakttager en afvaktande hållning, forttar Mindre Teatern att inom sina fortfarande gråmelerade väggar samla vår spektakellystna allmänhet. Parodien Den rika Malena har varit det sista lockbetet på dir. Rohdes sceniska metkrok och lyckades vid sitt första uppförande att genom en del roliga kupletter och anspelningar uppväcka munterhet. I sin helhet förefaller produkten dock något simpel, ehuru den sprittande Offenbachska musiken icke kan undgå att som vanligt anslå på åhorarne. Uttörandet var godt, och särdeles förtjenar mell Löfgren loford såväl för spel som sång. Körerna torde deremot förtjena att något mera inöfvas, om ej musiken jemväl skall företalla parodierad. Bland nyheter, hvilka den oförtrutne direktören är i färd med att uppsätta å sin teater, nämnas Offenbachs Riddar Blåskägg?, Bazins Resan till Kina och den gamla savoritoperetten Målaren och Modellernar-. Artisten hr G. Saloman är för närvarande sysselsatt med att lägga sista handen vid en större, för verldsutställningen i Paris afsedd geuremålning. Vi ha varit i tillfälle att se den vackra taflan, hvilken artisten kallat Den törstfödde och hvartill motivet är hemtadt från Dalarne. I det inre af hvardagsstugan se vi en vacker grupp: den unga modren som