Göteborgsposten – 25 januari 1867, sida 1

Sjömannen kunde ingenting säga, men hans åsigt var att de sannolikt voro köpmän, ty affärsmän i mängd foro fram och tillbaka mellan England och Förenta Staterna. — Det är ju ett underverk att ni blifvit räddade, under det nästan alla de andra omkommit, anmärkte Sophie. — Jag tror ej på några underverk, svarade mannen; jag anser att det var emedan vi togo vår tillflygt till båten. Det var en lifräddningsbåt som hörde till fartyget och några af oss gingo i den; den kantrade efter en stund och några af dem som voro i den gingo förlorade; men ni inser att den förde de öfriga af oss närmare den lifräddningsbåt som satte ut från land, så att denna kunde taga upp oss. — Hvilken täflan det mäste ha varit bland er ombord på skeppet om hvem som skulle gå i lifräddningsbåten! — Täflan! Det var snarare motsatsen. Vi kunde knappt få nog folk i båten; fartyget syntes vara säkrare. Kaptenen sade act båten ej kunde hålla ut i en sådan sjögäng. och han hade rätt; den kunde ej hålla sig länge. Klipp ej af mer af mitt hår än som behöfs, madame. Innan klockan var sju följande morgon ringde den yngre resande efter sina kläder. De buros upp till honom torra, tillika med något af mr Ravensbirds bästa linne såsom en tillfällig hjelp. Stroxt efter åtta var mrs Ravensbird ensam i sitt hvardagsrum och gaf derunder på sitt lands tungomål luft åt någon tillfällig förtret, en vana som hon aldrig förgätit eller öfvergifvit, då hon plötsligt fann sig afbruten på