Göteborgsposten – 24 januari 1867, sida 1

slera. Det var en mycket liten båt som knappt kunde bära flera än dem som voro nödvändiga för att manövrera den. Danesheldsboarne hade länge varit missnöjda med detta förhållande, men det hade varit svårt att få en ny I det de tillropade skeppsbesättningen ett rop af uppmuntran, hvilket stormen sannolikt hindrade från att hinna fram, vände de tillbaka mot stranden. terfärden var mindre ansträngande, ty de hade medvind, men ej mindre farlig. Några af roddarne, kraftfulla och härdade sjömän som de voro, kände likväl sin styrka svika; de trodde ej att de skulle kunna härda ut tills man uppnått stranden. Wilfred Lester uppmuntrade dem, såsom han gjort på bortvägen. Hade han ej varit skulle de åtskilliga gånger förtviflade ha upphört med alla ansträngningar då de voro på väg ut till fartyget. — Friskt mod, mina raska karlar! utropade han; duken ej under för ansträngningarne. Jag och Bill Gand ha styrka nog för att företaga ännu en tur; men vi lemna er qvar i land för att hemta krafter och taga andra med oss i stället. Ni skola följa oss tredje turen. Jag undrar huru många turer det skall fordras tör att rädda dem alla? En af de räddade besvarade denna fråga; tydligen var det den ende af dem som ännn var i stånd att tala. De andra lågo utmattade på bottnen af båten. Det var en smärt, men starkt byggd sjöman. — Det skulle fordras åtskilliga resor fram och tillbaka, sir; men ni har ingen utsigt att få företaga den tredje färden, knappt nog den andra. Fartyget blef bräckt midskepps.