Göteborgsposten – 24 januari 1867, sida 1

ståndlig, upplyste hr Hierta i sitt helsningstal till andra kammaren. Ni skulle nu se de nya folkombuden, bland hvilka flertalet dock varit riksdagsmän förut. De ha ätven i det yttre undergått en förvånande metamorfos. Eleganta kavaljerer nästan allesammans! Jag vill ej tala om gentlemännen i första kammaren; elegansen der i skick och klädedrägter är fullt förenlig med anspråken på ett öfverhus. Men äfven ombuden i andra kammaren — jag tillåter mig återigen citera en vacker fras af hr Hierta — ombuden för det stora flertalet, som måste äta sitt bröd i sitt anletes svett och hvars dagliga uppgift är att vänja sig vid försakelse, lemna i yttre måtto intet öfrigt att önska; de försaka intet medel för att presentera sig som gentlemän och att göra sig lifvet så komfortabelt som möjligt. De bo ej längre två eller tre tillhopa, inklämda i en trång lokal; matsäcksskrinen äro försvunna; de äta sin goda middag la carte, de röka sin havanna till kaffet; jackor och långrockar äro visst icke aflysta, under mer än ett dylikt plagg klappar visserligen fortfarande ett protektionistiskt hjerta — men de äro alla tillverkade af fint kläde, kanske importeradt efter franska traktatens atslutande, i alla tall af utländsk ull, och bestämdt köpt utan hånsyn till den svenska industriens uppmuntrande. Iusfliten har alls icke med dessa plagg att skaffa. Odalmän 1 frackar, sidenvästar, äfven af franskt fabrikat, och fina pelsverk af rysk extraktion, äro ingalunda sällsynta. Allt detta töresväfvade kanske hr Hierta, då han så enträget lade ombuden på hjertat, att bedja Gud derom, ratt i alla tillgöranden, så väl rörande yttre som inre angelägenheter, städse bevara oss från vådorna at skryt, höglärd, lystnad och öfverdåd. Jag vet ej om solkombuden precist lade bönen på hjertat eller togo piken åt sig. Men de som bestämdt icke behöfva göra det, äro Bälter Sven Ersson och Liss Olof Larsson, hvilka begge bära daldrägten oförfalskad. Oaktadt begge kamrarne formligen beslutat att ledamöterna i de ordinarie utskotten omedelbart skola väljas, ligger det dock i sakernas natur att enskilda förberedande sammankomster hållas, dervid vallistor uppgöras. Dermed har tiden varit upptagen alltsedan i Fredags, och detta kinkiga arbete blir väl icke fullt tärdigt förrän om Onsdag. Att stor verksamhet i underhandlingsväg råder är påtagligt, då de ordinarie utskottsplatsernas antal blott är fyrtioåtta för hvardera kammaren. Äfven om man vill antaga att partier ännu hunnit bilda sig — sannolikt skola de ej komma till stånd förrän efter utskottens tillsättning — så är det dock klart, att hvarje traktion skall anstränga sig till det yttersta tör att få sin lista igenom. Svårigheten blir att tilltredsställa alla de anspråksfullaste, hvilkas antal är Herdubbelt större än de tillgängliga utskottsplatserna. Det kan emellertid ganska lätt hända, att de om Thorsdag valda ledamöterna just i de vigtigaste utskotten förete en särdeles brokig färg, och att flera kapaciteter gå miste om plats. Detta gäller egentligen andra kammaren. I den första råder en vida större moderation, Ledamöterna der äro alls icke så grufligt angelägna om att bli återvalda när deras tid är ute?. Det är ganska troligt att första kammarens utskottsval, likasom dess beslut i de stora frågorna, skola bära prägeln at en mera verklig liberalitet än den andra kammarens. Orsaken derill är helt enkelt den, att ledamöterna i den första redan gjort sin lycka. Särdeles intressant skall det blifva att framdeles få erfara i vilka utskott tre af första kammarens ledanöter placerats — neml. grefve Henning Hanilton, presidenten grefve Mörner och rikswrkivarien Nordström. Alla äro, som bekant, len nya riksdagsordningens motståndare, och ikaledes den nuvarande regeringens. Alla ordra utan tvifvel att insättas i konstitutionstskottet. om några af dem får plats der, ommer att utgöra profvet på kammarens ställing till regeringen. mmm os HK ÅH 0 L1N11lNBlll!1lnl5