Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 1

— Han sade mig att ni förhjelpt honom till ett tillståndsbref att jaga? — Det är sannt. — Skulle Wilfred göra någonting orätt, så tror jag att det skulle döda mig, mumlade Maria upplyftande sitt bleka och oroliga ansigte. — Det skulle döda Edith. — Och ni vill ej taga mig ur mina tvifvelsmål, Margaret? — Maria, förstå mig rätt. Jag vet verkligen ingenting om detta, utom att jag hört att rykten äro kringspridda till Wilfreds nackdel. Jag tror ej de äro sanna — jag hoppas att de ej äro det; och det bästa vi kunna göra är, som jag sagt er, att ej låtsa om dem. — — Det skingrar ej mina tvifvelsmål, suckade Maria. — Jag vill säga er hvad jag tänker göra, och det är låta er genast lemna mitt hus, sade miss Bordillion skrattande; annars kommer ni ej hem i qväll. Maria försjönk i ett dystert grubbleri öfver allt hvad hon befarade. Men miss Bordillion lemnade henne ej lång tid att hängifva sig åt. Ion bad sin tjensteflicka tillkalla mr Lesters trädgårdsmästare, en äldre man som bodde nära derintill och lät dessa båda följa Maria hem. Antingen det var fria luftens inverkan eller tillfolje af ungdomens spänstighet i lynnet, alltnog Marias modstulenhet var alldeles försvunnen då hon återkom hem.