Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 1

riksdagarne plägat uppstå. Jag anser det vara en fördel att icke vid edert första sammanträde behöfva påkalla eder åtgärd med flera framställningar, än att derförutom, jemväl ordnandet af edert arbetssätt efter de nya formerna och hvad J för öfrigt finnen angelägnast af de frågor, som komma att hos eder väckas, kunna af eder pröfvas inom den tid, som grundlagen åt eder anvisat, och hvilken, med årliga riksdagar, endast i utomordentliga fall får öfverskridas. Våra modernäringar, åkerbruket och bergshandteringen, hafva länge haft ogynnsamma förhållanden att bekämpa, och nästan alla yrkesgrenar hatva kännt den menliga inflytelsen af en vidsträckt penningekris med deraf följande rubbningar i krediten. Gryningen till ett bättre tillstånd har dock redan börjat inträda; och den verksammaste hjelpen för de svårigheter, som qvarstå, beror mindre af åtgärder från det allmännas sida än af den enskilda omtankan. Med glädje har jag sett den dag uppgå, då jag skulle möta eder församlade omkring mig; med tillit påräknande eder upplysta medverkan i allt som är afsedt att bereda allmänt väl, tillönskar jag eder den frukt af edra öfverläggningar, att ett tacksamt fädernesland må räkna eder bland dem, som varaktigt främjat dess ära och lycka. Jag förklarar nu denna riksdag öppnad och förblifver eder, gode herrar och svenske män, alle samtligen samt hvar och en isynnerhet, med all kunglig nåd och ynnest städse välbevågen. Derefter uppläste justitie-statsministern, frih. de Geer delar af berättelsen om hvad i rikets styrelse tilldragit sig sedan senaste riksdagen. Förste kammarens talman, grefve Lagerbjelke framträdde derpå och talade: Stormäktigste allernådigste konung! Till ssolja af grundlagens bud och hjertats maning anhåller riksdagens förste kammere att inför E. K. M:t få frambära uttrycken af djup vördnad och undersåtlig villgifvenhet. Från fordomtima hafva folkfribet och konungamakt varit krafter, som åt det svenska samhället gifvit frisk utveckling och bällsast styrka. Förenade genom enig samverkan hafva de fört detta samhälle till ärans och ryktets höjder; och om någon gång deras förbund rubbats, var alltid för det hela ofärd nära. Ett nytt insegel under samma förbund är den riksdagsordning, som nu för första gången tillämpas. Föreslagen af konungen gör den riksdagens sammansättning uteslutande beroende af folket. En makt står dock öfver både konung och folk — lagens välde. Under lagen, med konungen, genom folket, är på samma gång inledningen och grundstenen i den svenska statsrätten. Denna rätt, urgammal till sin grund, föryngrad till sin form, är mäktig att hos sig förena den friska kärnan af det gamla med den hfvade kraften af det nya. Måtte derföre enighet och örtroende, upplysning och kraft alltid herrska; måtte let högsta målet städse törblifva konungs och fäderreslands sanna ära och lycka. Då rikets ständer senast åtskildes brann kriget nom vår verldsdel, och ingen kunde då förutsäga huru långt dess förhärjande eld skulle sträcka sig. Detta krig, ehuru betydelsefullt till sina följder, blef ndast af kort varaktighet, och vårt land har, deraf Dberördt, fått njuta fredeus välsignelser, men tillika örhällit en kraftig maning att i egen styrka söka sin rygghet. Denna tid har dock i mer än ett afseende ifven för Svea land varit en tid af pröfning. Den ar varit det genom en farsots härjningar; den har carit det synnerligast genom förlägenhet i penningörelsen. Denna sörlägenhet har ännu icke upphört; nen kraften i det svenska sinnet låter sig icke af vårigheter förlamas, den har sökt hjelp i ihärdighet ch arbete. Med sann känsla af liflig tacksamhet för E. K. M:ts landsfaderliga omsorger för sitt folks väl, och inder nedkallande af den Högstes välsignelse öfver touung och konungahus, anhäller första kammaren inderdånigst att i E. K. M:ts nåd och ynnest städse å vara innesluten, Andra kammarens talman, biskop Sunderg, höll derefter följande tal: Stormäktigste allernådigaste Konung! Denna stund, då svenska folkets ombud första ången efter nu gällande riksdagsordning stå samlade nför E. K. M:ts tron, är en stund som manar fram tora minnen och stora förhoppningar. Hon ätersör emligen tanken tillbaka på afslutade århundraden, nder hvilka de fyra riksstånden utöfvat folkets lagtiftningsrått och här afgisvit försäkringar, dem de enom en ärorik verksamhet bekräftat. Men hon hanisar tillika på en i mer än vanlig bemärkelse ny ramtid, i det hon slår upp första sidan af en bok, varg alla blad ännu äro oskrifna. Vi tro och vi