Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 1

allvarlig, att Wilfred har uppfattat det såsom en barbarisk orättvisa och att hans hjertas känslor äro derefter. Dessa ord kommo Maria att tänka på hvad hon denna afton gått ut för att samtala om. — Margaret, jag ville fråga er om ni hört de rykten som äro i omlopp om Wilfred? Att han — att han setts ute om nätterna på lord Danes egor? — Tyst! afbröt miss Bordillion i det hon såg sig omkring med en rörelse som tycktes förorsakas af fruktan. — Sålunda har ni hört det! Oh, Margaret, säg mig — tror ni att det är sannt? — Jag tror att alla slags rykten kunna lika väl vara falska som sanna. Det bästa vi kunna göra är att ej låtsa om dem. — Margaret, jag gick ut denna stormiga afton för att fråga er om den saken, sade hon i bönfallande ton; jag kunde ej motstå behofvet att gå hit och tala med er om förhållandet. Vet ni någonting med visshet? — Jag gör det ej, var det lugna svaret — och det tycktes för Marias finkänsliga öron att Margaret plötsligt blifvit kall och försigtig. — Jag mötte honom just nu med en bössa. Jag vet ej hvad han ämnade begagna den till vid denna tid på dagen. Ilan sade att han lånat den. Vet ni om det är sannt? — Nej, jag vet ingenting derom. Jag tror att det är sannt