Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 1

— a 2— —Konungen färdades till och ifrån kyrkan i vagn. Sedan gudstjensten slutat begäfvo sig riksdagsmännen till rikssalen, hvars åhörareplatser voro till trängsel upptagna. Sedan riksdagsmännen intagit sina platser, anlände den kungliga processionen: drabanter, pager, härolder, svenska och norska statsrådets ledamöter, högste domstolens ledamöter, serafimerriddare, justitiekanslern, justitieombudsmannen, hofstaten, konungens stab, rikshärolden, hertigarne af Östergötland och Dalarne, klädda i furstliga mantlar och kronor, samt slutligen konungen bärande krona, mantel och spira samt omgifven af justitiestatsministern, norske statsministrarne samt sin stora vakt! Sedan konungen intagit sin plats på tronen, framsteg riksmarskalken och äskade ljud hvarefter konungen höll följande tal: Kongl, Maj:ts tal på Rikssalen vid Riksdagens öppnande d. 19 Januari 1867. Gode Herrar och Svenske Män! Med gemensam bön om den Allsmäktiges nåd och välsignelse hafva vi invigt det nya tidskifte, hvaruti vårt fosterland inträder med en föryngrad form för sin urgamla frihet. Samma bön stiger ur djupet at mitt hjerta med den helsning jag gifver eder, gode herrar och svenske män, då J nu för första gången ären församlade för att, såsom svenska folkets ombud, öfvertaga det ansvarsfulla kall, som af rikets ständer under århundraden varit fyldt. Viss, att J sjelfve ären genomträngda af känslan utaf den betydelse för framtiden de första stegen på eder bana måtte innebära, uttalar jag min förtröstan, att J under arbetet för samhällets utveckling i den riktning tiden kräfver, skolen varsamt framgå emot målet, med bevarande af det goda vi från sädren ärft. Omsorgsfullt bibehållande den vänskapliga ställning, hvaruti jag oafbrutet stått till alla främmande makter, och utan önskan att deltaga i lösningen af de tvistefrågor, som upprört eller hota att uppröra andra delar af Europa, eger jag grundade förhoppningar, att de förenade rikena, på alla sidor omslutna af naturliga gränser, skola fortfarande åtniuta tredens välsignelser. TLilldragelser, som vi nyligen bevittnat, hafva emellertid varnande framhållit den at förgångna tiders erfarenhet bekräftade lärdom, att vi för uppehållandet af vårt sjeltbestånd böra, näst Gud, i främsta rummet lita på oss sjelfva och våra egna krafter. Till dess den plan för landtförsvarets ordnande, hvilken vid senaste riksdag framlades, -hunnit, med anledning af rikets ständers utlåtande deröfver, omarbetas, är för stärkandet af våra försvarskrafter ingenting angelägnare än krigsmaktens förseende med skjutvapen af förbättrad beskaffenhet. Med ötvertygelse att nationen är beredvillig att för detta ändamål underkasta sig nödvändiga uppoffringar, har jag icke tvekat att af eder begära betydliga anslag till anskaffande af nya gevär, oaktadt medel dertill måste genom ökad beskattning beredas. I öfrigt har jag, i den framställning angående statsverkets tillstånd och behof, som enligt grundlagens töreskrift i dag till eder ötverlemnas, ansett den största sparsamhet böra iakttagas. Ätven i tråga om våra jernvägsbyggnader, har jag, med afseende på den nuvarande ställningen, trott arbetena under den närmaste framtiden böra inskränkas till fortsättning af den stambana, som skall närmare sammanknyta de båda brödrafolken med hvarandra. Förslag till flera författningar af genomsripande vigt, såsom i fråga om revision af öreningsakten med Norge, om grundskatternas inlösande, om ny krigslag, om pensionsväsendets ordnande, om grundoch hypoteksböckers införande, om bestämmande at rättigheten att förfoga öfver vattendrag, äro under tarbetning. Den korta tid, som efter senaste riksmöte förflutit, har hvarken medgifvit den lutliga handläggningen af dessa ärenden eller cunnat föranleda framträdandet af så många nya behof, som under längre tidsrum emellan