Göteborgsposten – 21 januari 1867, sida 1

—ö— —7————— — Sally, yttrade hon till tjensteqvinnan i köket, hvad har bragt mes Lester i ett sådant tillstånd? — Hunger mer än något annat, var svaret som afgafs i denna qvinnas vanliga trumpna ton. — Hunger! upprepade Maria bestört och i det hon stirrade på den talande, nästan färdig att sjelf svimma. llunger! Står det till den grad olyckligt till här? — Ej mycket bättre, och så har det varit en lång tid hvad henne beträffar, var Sallys svar, och om hon talade mera familiert än som var öfverensstämmande med den vördnad hon borde vara skyldig miss Lester, bör detta tillskrifvas dels hennes naturliga sätt, dels den omständigheten att hon förr varit baruflicka åt Maria och Wilfred. Hon hade äfvenledes sedan varit tjensteflicka hos miss Bordillion och såsom sådan haft tillsyn öfver Edith och Maria då de voro flickor. — Jag och mr Wilfred kunna äta grof föda, fortfor hon; bröd och ost, eller bröd och fläsk, eller en bit kött och några potatis, skölja ned det med litet vatten och vara belåtna dermed. Men hon kan det ej; hon kan ej förtära sådana saker mer än hon kan förtära pannorna hvari de äro kokade. När menniskor äro ömtåliga och svaga till helsan behöfva de finare mat. The, gelå, ostron, en bit kyckling och ett eller ett par glas godt vin hvarje dag, det är hvad mrs Edith behöfver. Och hon dör snart bara i brist af sådana saker. Dörren till inre rummet öppnades och Wilfreds röst hördes utåt gången.