Göteborgsposten – 21 januari 1867, sida 1

— Sally, har miss Lester gått? Om hon ville vänta ett ögonblick, skall jag följa henne till miss Bordillions. Maria lade ett finger på sina läppar. , — Säg honom ej att jag är här, Sally, hviskade hon. Han skall ej lemna sin stackars hustru för att gå ut med mig. Miss Lester är redan borta, svarade Sally i den vanliga sträfva tonen. — Kom då hit, Sally. Er matmoder behöfvor er. Sally lydde tillsägelsen, och Maria begagnade sig af tillfället att smyga sig bort. Under det hon sprang till miss Bordillions hus — det vill säga sprang så mycket blåsten tillät henne — kände hon kanhända hvad hon aldrig i hela sitt lif kännt. Sjuk af brist på lämplig föda! — döende deraf! Maria Lester hade läst om sådant i romaner och någon gång i tidningarne; men att ha sett det i verkligheten och tillochmed inom hennes egen slägt hade visserligen ej varit bland hennes erfarenheter intill denna dag. Två otvortygelser framtvingade sig så småningom ur hennes förvirrade tankegång; den ena att ett förfärligt ansvar hvil äde på vissa personer, det andra att hon vore oförmögen art ändra förhållandena, Cliff Cottage var snart uppnådt: ett vackert litet hvitt hus med grona fönsterluckor utanför fönstren. Miss Bordillion var än fryntlig lady nu med silfverhvitt hår. Intet spår af de hjertats strider hon utkämpat var märkbart på hennes milda drag — endast på hennes här: det hade grånat i förtid. Hon blef mycket öfverraskad af att se Maria inträda och blickade upp från thebordet, der hon