Göteborgsposten – 21 januari 1867, sida 1

Sning. De erkände bristfälligheten i hvad som föreslogs, och tidens otillräcklighet att afhjelpa densamma, synnerligast hvad nationalrepresentationen angick. Men de lade på esterkommande standers hjertan, att i detta hänseende fullborda hvad de lemnat ogjordt, med uttalande af den grundsatsen, att alla sronska medborgare, utan åtskillnad af stånd, yrken celler lelnadssätt, skulle vara berättigade att deltaga Åi valet af nationens befullmäktigade för vården af dess lagstiftning, ait utofningen af valrätten skulle rendast bero af egendkaperna af bosatt, oberoende och fullmyndig, som anses erforderliga för samhallet, till borgen för bruket af en sådan rättighet. I kännen alla, m. h. de svårigheter af meningsetrider och farnägor, samt andra hinder at många slag, hvilka sedan under mer än ett halft århundrade morrverkat uppnåendet af det onskningsmål. som deu allmånna meningen, lifvad af sosterlandaskanslan, hade uppställt såsom ett uttryck af 1809 års grundlag-stistares yttersta vilja. Många, äfven bland dem, som med största värma delat önskningarne. halva i det längsta betviflat att de skulle uppletva den dag, då detta stora mål kunde på den fria öfvertygelsens väg uppnås. Moen tiden, som kan föreätta hälleberg, har omsider atven i denna sak gjort den långsamt mognande öfvertygelsen oemoistandlig. Beviset är, att vi nu befinna oss bär församlade såsom svenska folkets omdud. Och om intet menskligt arbete är fullkomligt, om vi icke kunna förneka, att en och annan icke oväsentlig förändring är önskvärd i den grundlag. entigt hvilken vi äro hitkomna; så är dock en stor sak redan vunnen deri, att ingen numera utöfvar riksdagsmannakallet på grund af börd eller särskilda privilegier, utan alla i följd af medborgares förtroende vill insigter, förstånd och nit lör det allmänna bästa. Under en så Jofvande begynnelse tror jag mig icke taga miste om eder gemensamma känsla om vi, nåst en ödmjuk tacksägelse till den, från hvilken all god gafva kommer, egoa ett uttryck af varm erkänsla ! främsta rummet åt konungen och hans regering, som tagit initiativet till den förändring, hvarifrån Svorige skall räkna början af ett nytt tidskifte, och dernäst åt de forna riksstånden, som gjort en storsinnad uppoffring af gamla företrädesrättigheter, och genom detta afslutande af sin verksamhet beredt sig i hasderna en oförgänglig minnesvård. Vid detta högtidliga tillfälle bägrar för vår syn hoppet om en ljus !ramtid, och jag tror mig å allas vägnar kunna säga, att det är förenadt med en innerlig uppfattning af riksdagemannakallets allvarliga åligganden och med en faet foresats, att den svenska riksdagen hädanefter skall vara ett sannt uttryck af dot svenska folkets tänkesätt och vilja; att vi vid början af vår bana gifve hvarandra handen uppå satt icke glömma, att bvarje svensk man, utan åtskilnad af stånd, yrke eler lefnadssätt, ar en medborgare, som har anspråk på jemlikhet inför lagen, och på möjligheten, så vidt det beror af lagstiltningen, att komma i åtnjutande af alla eamballsodlingens frukter: att vid beviljandet af allmänna utgilter erinra oss att medlen dertill i sista hand endast förvärfvas genom arbete af det stora flertal, som måste äta sitt bröd 3 sitt anletes svett, och bvars dagliga uppgift är att vänja sig vid sorsakelser; att hos denna reprosentation icke skall framträda någon böjelse att sätta enskilda fördelar framför det allmännas, samt att vi skole såsom allmän regel visa oss i sann mening tänka högt om fosteriandet, för bevarandet af dess sjelfsjelfständighet och för det unga slä.:tets uppfostran, medan vi tillika, på grund af vår historias lärdomar om förflutna tiders misstag, bedja Gud, att i alla tillzöranden såväl rörande yttre som inre angelagenheer, städse bevara oss för vädorna ae! skryt, högsåärd, lystnad och öfverdåd, hvilka mer än en gång under orna mansåldrar varit hufvudorsakerna till sosterlandets olyckor och förluster. Med dessa föresatser, med det bistånd af likstämmiga tänkesätt, som denna församling vågar päräkna hos rikets Första kammare, och alltid ihågkommande, att menniskans vilja förmår mycket, blott den allvar är, böra vi kunna motse en lyckosam framtid för det svenska folket. Vi böra kunna hoppas, att såsom en fiukt af denna och efterföljande riksdagars verksamhet, det ädla valspråket: Land skall med lag byggas alltid skall sa sin rika och skönaste tolkning i visa och milda lagar; att ÅRatt och sanving skola blifva den enda ledstjernan tör statsmakternas handlingar; att Folkets kärlek skall utgöra en god och fredsäll styrelses belöning, och att hos kommande slägten skall lefva såsom minnesvä d jen das, då 1867 års riksdag sammanträdde för sina rådslag. Jag slutar, mine herrar, med att uttala denna vår gemensamma bön: Gud bevare konungen och beskydde fäderneslandet! Efter anmälan af hr Hierta, att han af 1. exu. hr justitiestatsministern emottagit dels en förteckning på kammarens ledamöter dels ock ett protokollsutdrag angående verkställd granskning at de till hr justitiestatsministern äf kammarens ledamöter ingifna fullmakterg —— —ä——