Göteborgsposten – 19 januari 1867, sida 1

( UOICUOT5 Men — hvad står nu på? Samlas ej åter slädar på Gustaf Adolfs torg, se vi ej åter eleganta slädnät, frustande springare, svajande plymer och viftande slöjor? Således, ännu ett kädparti! Låtom oss blanda oss in bland de skådelystna, som åter styra sina steg till hjeltekonungens staty, kring hvilken, liksom dagen förut, slädarne samlas. Vid en flyktig blick på majestätet deruppe förefaller det oss, som låge det ett ironiskt småleende öfver de befallande dragen, synes det oss, som visade det utsträckta pekfingret direkte på något visst föremål dernere i sladan. Vi följa underdånigst den kungliga fingervisningen, och hvad möter väl våra blickar? Jo, en jättestor chignon, större än till och med Punchs karrikatyrtecknares filosofi kunnat drömma om. O, dårskap, du är stor i Norden, äro vi på väg att utropa och gripa redan fatt i anteckningsboken för att inregistrera detta hårresande oller kanske rättare resande hårfaktum, då vår blick faller på den lyckliga monsterchignon-egerskans anlete. , hvad rosor i vår vinter, o hvad liljor himlen (2) gett! Skulle allt detta vara natur? Omöjligt! Och ju mera vi forska i de hulda dragen, destomera få vi klart för oss, att den täcka profilen tillhör ett ansigte, hvilket vi förut ofta sett beskuggadt af, om icke krigsgudens hjelm, åtminstone af ett visst artilleriregementes uniformskask, och — huru underbart? — när vi kasta en blick på damerna i de omgifvande ekipagerna, tränger sig precis samma föreställning på oss, och i ett nu ha vi klart tör oss, att vi ha framför oss ett ungdomligt vinterkarnevalsupptåg. Och så är det ätven. Det är sexton af Göta artilleriregementes yngre officerare, som tillställt detsamma, och man måste tillstå att tillställningen är lyckad. Nu sätta sig slädarne i rörelse, i spetsen kör en elegant tandem och så bär det af till Nya Varfvet, der förfriskningar serveras. På vägen genom Masthugget blåser floret af en af damerna. En förbigående alte Hexe, som dervid får kasta en blick in i förut omsorgstullt dolda mysterier, utbrister dervid förfärad till en bredvid gående själasyster: Körs i Jesse namn, såg madan, att ho hade rektia muntascher! På aftonen är grand bal parå på Börsen, dervid de artificiella baldrottningarne uppträda i full paryr. Balen är ytterst animerad, dansen liflig och konversationen likaså, men tomtarne ruska på sina röda lufvor och blinka klipslugt åt hvarandra, liksom ville de säga: Hi, hi, hi, tockna damer; men inte lurar ni oss, gossar smål De privata balerna aflösa hvarandra i en yrande fart och många af våra mest dansanta kavaljerer kunna finna 2 å 3 invitationer för aftonen, då de om morgonen vittja sina visitlådor. Ett kungarike för en ny, originell kottiljongstur! utropa dansdirektörerna, då de på morgonqvisten sänka sina trötta lemmar i bäddens ljufva iden, och när Oneiros med sin val:mosprira berört deras respektive pannor, nedstiger Terpsichore från det höga Parnassos och hviskar mildt i sofvarens öra, och si, när hvilans timmar äro förlidna, rusar han yrvaken upp ur sängen, slår sig för pannan och utropar, om han är klassiskt bildad: Evpåxa I I annat fall mumlar han ett belåtet: Jag karet, och jpå aftonen excellerar han med värdinnans och värdens goda minne i något nytt, elegant,nach nie dagewesenes i turväg. Ian nalkas, Skridskokungen kommer, och hade icke snöyran under de senaste dagarne kommit emellan, vore han redan här, för att i nag tjusa eder, huldaste läsarinnor, med sina smidiga rörelser på den blanka isspeglen. Det ir till Jernvågen som han skall komma, gå och segra. Der har dir. Rohde i samråd med stadsarkitekten och stadsbyggmästaren låtit