Göteborgsposten – 19 januari 1867, sida 1

— Hvad var det? hriekade hon, pekande åt detta håll: — Jag hörde ingenting utom vinden. — Jag hörde ej — jag sås, svarade Maria. Ett ansigte stirrade på oss, och jag såg det draga sig tillbaka Det liknade en gosses ansigte. Wiltred Lester gick till det betecknade stältet och trängde sig in bland träden. Ej en enda varelse syntes till, men det fanns en trång stig som gick vidare in i skogen och der man lätt kunde undkomma. — Jag tror att ni måste ha misstagit er, Maria. Hon skakade på hufvudet och de hunno snart till ändan af skogen. Längre fram bredvid den öppna vägen låg miss Bordillions boning; till venster ledde en biväg till det hus som beboddes at Wilfred. Det låg straxt intill, ehuru en utskjutande del af skogen dolde det för blicken. Under det de stodo stilla ett ögonblick och Wilfred sade Maria att hon gjorde bäst i att gå tillbaka hem och ej vidare utsätta sig för den rasande blåsten, sprang en gosse af ett högst egendomligt utseende förbi. Ytterligt spenslig, med oroligt vaggande rörelser, var han ej olik en orm, han hade detta lillgamla ansigte, som man ibland ser hos vanskapliga, och sluga, ytterst sluga ögon. Ilan var dock ej vanskaplig, endast ovanligt liten och spenslig för sin ålder, som var nära femton år. En vanlig åskådare skulle trott honom vara tio. — Hallo, Shad! hvart ämnar ni er? ropade mr Wilfred Lester. Gosson stannade. Hans dopnamn var Shadrach, men