Göteborgsposten – 19 januari 1867, sida 1

fröjda si sig åt skandalen. Om jag blefve hängd eller transporterad, skulle de ba den tillfredsställelsen att veta att de kört bort mig. Maria Lester tryckte händorna mot sitt bröst, som om hon ville dämpa den smärta hon der erfor. Hon kände sig så ytterligt vanmäktig. Å ena sidan hennes hårda styfmoder och fadren som beherrskades af denna; å den andra brodern som var bragt till förtvislan, denne broder som hon så högt älskade. — Huru tror min far att jag kan lefva, Maria, då han ej lemnar mig något att lefva af? Hade jag ej gift mig, skulle han säkert ha lemnat mig nagot, om också endast hundra pund om året. I stället kunde han ju för att vara rättvis gifva mig dem nu. Men jag tror att de önska att jag skall begå olagligheter, jag är säker att lady Adelaide gör det. — Ni är ute i afton med denna bössa. — Jag kan ej begagna den i en sådan storm, — Men ni har ju ej ens rättighet att bära den. Ni har ej tillståndsbref att jaga. l — Jo det har jag. För ett ögonblick trodde hon att han yttrade en I osanning. — Jag har uttagit ett tillståndsbref; Margaret hjelpte mig till ett sådant. I — Af mer än ett skäl var det liksom en tyngd lyftades från hennes bröst då hon hörde dessa ord. Hon skulle just svara då en rörelse der skogen var som tätast ådrog sig hennes uppmärksamhet.