Göteborgsposten – 18 januari 1867, sida 1

. en e land krig, för att återeröfra det. Allt, hvad man kan vänta och begära, är, att de tre rikena under ett europeiskt krig eller skakning sluta sig tillsammans med detta mål för ögonen och så med förenade krafter söka begagna omständigheterna, att med godo eller ondo skaffa Norden dess nationala gränser. Ernåendet af detta ena gemensamma politiska mål skulle ovilkorligen medföra gemenskap i alla andra, eller, med andra ord, enhetstankens verkliggörande. Men oaktadt de antydda svårigheterna finnes det alldeles icke något skäl att förtvifla om framtiden. Det förrunna året har förutom löften frambragt stora fullbordade fakta, hvilka måste gifva ny glans och styrka åt vårt hopp. Nationalitetsprincipen hade fullständigt segrat i det lilla Rumenien och i det stora Italien; den hade åberopats i Turkiet och Grekland, i Ungern och Böhmen, i dess namn, men med vanlig tysk törfalskning, hade Nordtyskland samlats under en herre; denna princip skall beherrska framtiden, både derför att den är sann och rättvis, och emedan den är den mäktigaste till att sätta lif i sinnena. Men den nordiska frågan är en nationalitetsfråga. Den nordiska enheten är lika naturlig och berättigad som den italienska och tyska, som den grekiska och iberiska. Derför måste denna fråga ock en gång, förr eller senare, komma på Europas dagordning och blir den ej då afgjord på ett tillfredsställande sätt, så är det vår egen skull, och vi förtjena då icke att lefva som ett folk. Men de, som ej känna sig vanslägtade, som höra blodets stämma tala i sitt bröst och aldrig varit döfva för varningarnes röst, de kunna, Orla Lehmann sade sig vilja yttra några ord om den fråga, som nu är Sverige och Norge emellan, och hvars lösning skall få stor betydelse för Nordens framtid. Han fortsatte: Vi ha nyligen i Skandinavismens Moniteur läst en snillrik framställning af denna tvist (Dunkers afhandling: Om Revision af Foreningsakten mellen Sverige og Norge), och det har deri äfven framhållits, att det är från de forna Danomanernas krets, som det starkaete försvaret för Norges rätt har kommit. Det är icke derför att dessa män hafva ändrat åsigter, ty de ha alltid varit goda norrmän, äfven då de stredo mot Norges isolering. Att de nu så allvarligt tagit till orda för Norges rätt, att de nu tillochmed väcka förargelse hos dem, som förr ej kunde vara norska nog, är just ett bevis på, att orsaken ligger i deras hofsamhet, under det att öfvermod ofta öfvergår till missmod, och deri, att det vanligen icke finnes några värre doktrinärer, än de, som uppsnappat en liten bit doktrin och tro sig uti den ha hela verldens visdom. Danmark kan ej vara domare i tvisten mellan Sverige och Norge, men personligen håller tal. med Norge i påståendet om, att det är alldeles sjelfrådande i alla ickeunionela frågor och att fullständig jemlikhet måste råda i de unionela förhållandena. En utvidgning af de gemensamma ärendena med en folkvald representation kan man ej nu vänta, derför att Norge icke kan ingå på Sveriges vilkor och Sverige icke på Norges. Om det än är en vacker tanke, som De Geer uttalat, att hvad den enskilda delen offrar för det helas bästa kommer åter den sjelf till del, trodde tal. likväl, att ingen lösning kan ega rum, så länge Sverige och Norge stå allena. Sverige kan icke få någon utvidgning af de gemensamma angelägenheterna, om det icke vill uppgifva den ötvervigt, som naturligt tillkommer detsamma efter dess folkmängd och nistoria; och Norge kan icke uppgitva sin djelfständighet, emedan det då ej tår någon motvigt mot Sverige. Danmark må hoppas,