Göteborgsposten – 17 januari 1867, sida 1

1t Ö9mCJ)atranm-. Golebor9 W Gu— det der igjen som dens Slutning; det er hans Digterlivs Alfa og Omega, og han har selv, ikke allene da han i sine förste Digteraar slyngede det ud i Verden, forkyndt det som et Digt, der fremstillede hans Indre i dets Helhed, men ogsaa da han i sit sidste Leveaar udgav det paany, fremledet det for Publikum i Udtryk, der har Tonen af en indtrengende Bön: ÅAt man dog skulde se hvad jeg har villet. Hr Lassen lemnar härpå en uttömmande analys af denna apokalyptiska dikt, hvilken är så mycket märkligare som den är ett ungdomsfoster, och slutar denna nalys med följande träffande ord: Det är ingalunda nya åsigter, som kommit i dagen uti Skabelsen, Mennesket og Messias. Tvärtom: det är en gammal, ja, man kan gerna säga, i alla fall till en del, utlefvad verldsåskådning, äsigter, som för länge sedan lemnat sitt tankeinnehåll åt den europeiska kullurens historia; med ett ord, det är det 18:de århundradets deism, som här framträder i en verldshistorisk dikt. Derför kunna vi gerna säga, att en stor och töljdrik epok i Europas kulturhistoria i en riktning natt sin lyriska kulmination i honom, att ett hufvudmom nt i den förunderligt jäsande, af så många nya sorestallningar upprörda tidsålder, som inledde det stora omslaget i Europas historia, kommit till poetisk afslutning i Wergelands skaldelif. Att detta skulle ske i vår vrå af verlden, synes nu ej svårt att fatta. Bland de stora ledande nationerna, der lifvet är å kompliceradt, der så många ideer och intressen korsa hvarandra, kunde det ideal af menniskolifvet, som föresväfvade tiden, icke komma till frisk poetisk utveckling: dertill var verkligheten för sträng och hård; derför se vi äfven, att den af tidens talmän, som är Wergelands närmaste själsfrände, Rousseau, flydde bort från lifvet och begrof sig i ensamheten med sina filantropiska drömmar. Men i vårt land, hos ett nytt och politiskt oskyldigt folk, kunde cn verldsbetraktelse, hvars lösen var att föra lifvet tillbaka till naturligheten och det ursprungliga, komma till poetiskt berättigande, derför att den hade en sund grundval i verkligheten, i ett samfundslif, hvilket stod naturlifvet närmare, än något annat kulturfolks. Hit flydde då Historiens ande, för att nedskrifva århundradets poetiska epilog i Wergelands skaldelif. Härefter skildrar förf. Wergelands politiska idåer och framhåller, hurusom skalden klart och bestämdt, i politisk riktning, uttalat den skandinaviska idåen, långt innan den genom rörelserna inom studentverlden banade sig väg till folken. Hans i grunden kosmopolitiska natur måste känna sig särskilt tilltalad af föreställningen om de beslägtade folkstammarnes sammanslutning, hvilken då, likasom senare, fick nytt lif under en revolutionär rörelse. Också skref han redan 1831 i Folkebladet en uppsats, hvari det heter: vad om den gothiska nationen — Norges, Sveriges och Danmarks folk — skulle bilda ett politiskt förbund, hvartderas med sin sjelfständiga, egna tria författning, men under en gemensam representativ bestyrelse, en gemensam representation i utlandet, alldeles efter den nordamerikanska statsinstitutionen? Då vore Nordens, Nordsjöns, Östersjöns drottning stolt och säker! Dessa åsigter hindrade dock icke Wergeland från att snart bli den norskaste norrman, då jäsningen i sinnena slog ut i lågor. Det kapitel, som afhandlar denna Norskhedsperiod, vilja vi särskildt framhålla som en både lärande och roande läsning. I det följande eller fomte kapitlet afhandlas: Demringstejdens Ophav. Wergeland och Welhaven. Studenterforbundet. Vidar. Norges Diemring. Sjette kapitlet skildrar Henrik Wergeland og Folket; det sjunde: Statsborgeren og Den Konstitutionelle. Campbellerfejden; det åttonde: Siful Sifadda; det nionde innehåller en väl skrifven afslutande öfversigt at Wergelands skaldelif och det tionde och sista: Wergelands Husliga lif, hans förhållande till Carl Johan och hans sista dagar. I det vi förorda detta hr Lassens aktningsvärda arbete hos svenska läsare, göra vi det i den öfvertygelse, att de skola skynda att tillegna sig detsamma, för att derur erA AAA 5 00 rr