Göteborgsposten – 17 januari 1867, sida 1

hade blifvit mig öfvermiktig, influerade på hvarje handliog i mitt lif och erfor den natt och dag. På min heder jag trodde den var förbi för mig, denna kärlek; att sas och mitt hjerta hade växt ifrån den, att fogeln hade upphört att sjunga. Jag till hälften blyges öfver att göra denna behännelse nu, Hon satte sig mera upprätt i sin stol, hennes kinder glödde, hennes ögon fästades på honom med mycken förvåning under de halfslutna ogonlocken, lord Dane drog sin stol närmare och han syntes något upprörd. — Jag har ämnat tala med er dessa två eller tre veckor; men jag bekänner uppriktigt att jag haft motvilja för att göra det. Om jag för ett ögonblick varit allena med or och velat komma fram med min bekännelse, har en omnämnbar känsla, som ni kanhända skall förstå, en plötslig afsmak för att göra något sådant fått inträde hos mig och hällit mig tillbaka. Men då jag gick hit i afton, gjorde jag inom mig ott löfte att jag skulle komma in på detta ämne, ifall tillfälle dertill yypades. Tillgif mig härför; tillgif mig för hvad jag kommer att begära af er: att ort eget hjerta skulle föra min talan. Adelaide tillgif mig äfven för att jag talar till er med fordna dagars förtrolighet — om ni vill bli min förespråkerska kan mitt fricri ej misslyckas. Han talade i denna låga ömma ton som en gång varit den ljufvaste musik för hennes öron; han tog hennes hand mellan sina i enträgen ifver. Skall ni förlåta lady Adelaide för den villfarelse hvari hon råkade? — med minnet af fordna dagar som just då framstod så lif