Göteborgsposten – 17 januari 1867, sida 1

länge — hvad det kunde vara som fäste er utomlands. Men ni qvarblef ej länge på samma plats. — Jag reste öfverallt; öfverallt i Europa, ej utom det. Undantagandes — ja — undantagandes en utflykt till asiatiska Turkiet. — Jag frågade hvad som fäste er ute, lord Dane? — Ingen viss person. Jag irrade hit och dit, troende att jag aldrig mer skulle se något mål i lifvet, och säkert aldrig finna någon som jag kunde älska. — En föga öfverlagd tro vid er ålder och med nästan hela lifvet för er, anmärkte hon, antagande en ton af glädtighet . — Nåväl, ja: sedan jag lefvat för att finna huru falsk den var. — På hvad sätt? — Jag kom tillbaka till England, bryende mig föga om hvart jag kom eller hvar jag stannade. Men mycket snart efter min återkomst väcktes de gamla döda fibrerna i mitt hjerta, som jag trott varit vissnade till rötterna, åter till lif. Det var här, hemma som jag träffade en person som jag kunde älska; ett föremål för mitt lif som jag tror alltid skall qvarblifva och bibehålla sitt inflytande på mig. Hon lyftade frågande sina ögon och lord Dane fortfor : — När medvetandet härom först vaknade hos mig försökte jag att sträfva emot denna känsla med hela den ansträngning jag var mäktig; men ju mer jag sträfvade deremot dessmindre ville den försvinna, och jag hade ingen annan ressurs än att gifva vika derför. Deuna känsla