Göteborgsposten – 16 januari 1867, sida 3

20 22 4 4 Ä AR TMA sen trån legiumisternas tronkandidat i Frankrike, grefven at Chambord, älven Henrik V benämnd — åtminstone i Faubourg S:t Ger main —, toreligger uu i sin helhet. Densamma kan i dessa kritiska tider kallas en proklamation ull franska tolket och anses äfven som sädan. Mera derför, än tör dess egentliga vigt, vilja Vi här meddela densamma, emedan den alltid kan tjena till att öka nägon kuriositetsamlares skattkammare: Froschdorf d. 9 Dec. 1866. Det år, hvars slut nu nalkas, var, min vän, icke lyckligt för Europa och idynnerhet icke för Franknke. Det närvarandes allvar slår en och hvar i ogonen; ställningen är full af ovisshet och faror; den alimänua meningen är upprörd; de hotade intressena betinna sig i oro lör oet närvarandes skull och i fruktan för framtiden; efter att knappast hafva hemtat sig något fran en valdsam skakning, befara de nya sådana. Fragor, hvilka tycktes hvila, träda i lorgrunden; öfverallt rustar man, ölverallt förbereder man de starkaste förstörelseoch krigsmedel. De händelser, hvilkas skadeplats Tyskland och Italien voro, halva kommit alla beräkningar på skam, gackat alla sorutseenden, plötsligt ullintetgjort den europviska jemnvigten, och inte land har Ufligare käut det smärtsamma återslaget, än värt. Nar jag emellertid med lugn och kallblodighet betraktar sakernas ställniog, ser jag intet, som icke skulle kunna åter godtgorae. Vårt jorherrskande inflytande har lidit stort afbräck, men ett klokt och lust uppträdande, hvilket häller sig lika sjerran från djerfhet som svaghet, kan återställa det. Ja! Frankrike med sin energi, sin lojalitet, sin oegennytta snart lardigt att hanloras af alla stora ider, att uppoffra sig för alla rättvisa saker, skall med sin genom manstukt och tapperhet lka beundransvärda arme, med sin mäktiga euhet, seklernas verk, städse gå i spetsen for nationerna. Dess storhet är oodvandig lör Europas orduing, sastbet och lugn. Men detta är ett skäl mera, att icke iörsumma en forsigtig politiks radslug, for att ej under tystnad hålla till godo med hvad vara fåder alla tider sökt förhindra, för att ej vid våra portar ullata bildaudet af tvenne ocrbörda stater, af hvilka den ena förtogar öfver en militärisk makt, som ej kan bestridas, Med rätta afundsjuka om vårt sköna saderneslands ära och värdighet, måste vi för detsamma frukta sjellva skuggan af en minskning af det inflytande, voMtillhor detsamma, Här riktas mina tankar naturlhgen med bedro!velse på Rom, der vi i detta ögonblick Jäta ett af de stora ting slungas till marken, som Gud genom Frankmke gjort: Gesta Dei per Francos. Jag vill tala om kyrkoofvorhufvudets verldsnuga makt, nen oundgangligt nödvändiga borgen för dess andliga myndighet inom hela verldsalliet. Då vi lör aderton år sedan hade återupprättat denna tio gånger bundraåriga institution, hvilken för ett ogonblick kullstörtats af revolutionen, fordrade vi högt såsom en helig rätt förpligtelsen att försvara den mot nya angrepp, och så lange våra soldater bevakade den heliga staden, darrade revolutionen för dem; men deras aftåg är tillkaunagisvet; hvad skall tima elter dem? Om andra idter inspirerat regeringen öfver vårt, sina nationala traditioner och sin årorika titel af kyrkans åldsta dotter trogua land, skulle Frankrike haft något bättre att tillbjuda den hel. sadren, är ett provisvriskt och ö.vergaende skydd. Understodt af Frankrike, skulle Pius IX icke haft något att frukta af sina fiender; han skulle i sred kunnat utosva sitt dubbla varf al ösversteprest och kouung, och hang folk skulle sedan lang tid tillbaka tucka honom för de lorbättringar, till hvilka han tagit det ådelmodiga och faderliga initiativet. Nu stå vi kanske vid en kutastrof, hvars följder icke kunna beräknas. Det är ej den päfliga suverånitetens framtid, som allena sväfvar i fara; förut har det vid kyrkoöfverhulvudets oeröfvande af dess verldsliga makt endast, sade man, varit fråga om, att återlöra påfven ull den apostoliska tidens heliga och vördnadsvärda armod, på det han måtte kunna, befriad från alla jordiska sorger, friare utöfva oan andliga makt. Men nu hycklar man ej längre: i hans verldenga makt vill man i sjeliva verket angripa hans andliga; det är principen för hvarje religion och tillochmed hvarje myndighet, på hvilken man vill bära händer; snart skall man helt logiskt fordra, att Gudsideen försvinner ur våra lagar och från våra tribunaler. Derefter skall det ej mera finnnas något annat band mellan menniskorna, än det egna intresset; råtten skall endast vara en konvention; för dess ernående skall intet annat medel blifva öfrigt, än den råa styrkan, och den i sina grundvalar undergräfda sociala byggnaden skall på alla sidor störta ihop. Man tillbakavisar, och icke utan skäl, kyrkans inblandning i politiken, man vill, att presterskapet skall, innesluta sig i sina heliga funktioner, utan att blanda sig i angelägenheter, hvilka ej hafva någonting med detsamma gemensamt; men huru skall det för detsamma vara möjligt att icke sysselsätta sig dermed, då man störtat kyrkans regering i förvirring, då dess vördade ölverhufvud ej mera är fritt och då man tvungit det att lemna Rom och irra emkring utan nagon tillflyktsort, ej vetande hvar det skall luta sitt hulvud? Nej, påfvens verldsliga myndighet är ej någon allena stående angelägenhet! Den är hvarje religions, samluodets, friheten: sak; man måste till hvad pris som helst förebygga dess fall. Låtom oss säga det till vårt lands berömmelse: vid ingen tid och intet tillfälle har det misstagit sig om kurakteren i och utsträckniogen af hvad det såg lörsiggå eller förberedas; dess kloka försiåud har ständigt sagt, hvad det bör göra och låta; salunda betecknade dess första intryck i afseende på Italien, mexicanska expeditionen och den kamp, som skulle utbryta i Tyskland, i förväg, inom de trånga gränser som medgitves dess meningsyttranden, de farliga konseqvenserna af en politik, som fullföljdes oaktadt upprepade varningar, bvilka händelserna sjelfva ej länge dröjde med att rättfärdiga. Min vän, ni utkastar lör mig en sorglig tufla öfver vår inre ställn ng. Jag erkänner, liksom Ni sjelf, storleken af det onda, som i det inre hämmar vår utveckling. Ni känner sedan lång tid tillbaka de önskningar för mitt fädernesland, som mitt förnuft och mitt hjerta ivgåfvo mig. Är det nödvandigt att här upprepa dem för er: En på den ärftiga monarkien grundad makt, hvilken, aktad i sina principer och sen verksamhet, är utan svaghet, likasom utan godtycke; — en representativ regering i dess starkaste lifskralft; — de allmänna utgifterna noggrannt kontrollerade; — lagarnes herravälde; — hvars och ens fria tillträde till embeten och hedersvärdigheter; — den religiösa friheten samt va förvärfvada arh —