Göteborgsposten – 14 januari 1867, sida 1

terna nådde squire Lesters öron, hvilket de ej gjorde förrän följande dagen, började följderna att visa sig. Wilfred Lester hade uppgjort en liten nätt plan att träda inför sin far med sin unga maka, Edith, ödmjukt bekänna och tigga om förlåtelse för förolämpningen; men Wilfred fann sig förekommen. Återigen kände han sig öfvertygad om att han stod i skuld til lady Adelaide, såsom förut i Scarborough; oeh i båda fallen hade han rätt. Hon hade ej försummat att i detta senare fall egga upp mr Lesters vrede till kokpunkten. Ett ursinnigt samtal egde rum emellan far och son. Squire Lester slungade förebråelser öfver den unga mannens hufvud; Wilfred svarade med torra anmärkningar, mer hvassa än artiga mot sin stjufmoder. — När de skiljdes, hade mr Lester öppet förkastat honom och påstod sig vara glad öfver att göra det. Han förklarade, att Wilfred ej skulle erhålla någon hjelp alis vidare af honom, hvarken i lifvet eller efter döden. Ä Skynd-amt begaf sig squire Lester till miss Bordillions. Cliff Cottage var ej beläget nära sjön, som man af dess namn skulle kunna förmoda, utan låg bakom Danehall vid en krökning af skogen. Han trädde in i det vackra lilla förmaket, der miss Bordillion satt, nu en skrynklig lady, med silfverhvitt hår. — Visste ni om detta vansinniga tilltag af Wilfred, Margaret? — Ja, jag visste det, svarade hon. Jag sade hvad jag kunde deremot, men det tjenade till ingen nytta. — Sade hvad ni kunde deremot! upprepade mr Lester,