Göteborgsposten – 14 januari 1867, sida 1

1 Smedjegatan. Göteborg. som somliga inbilla sig, borde lättingen i de der fina kläderna och med den der nätta fi guren — hvilken, lik liljorna i skriften, hvarken arbetar eller spinner och dock år klädd i en praktfullare skrud än Salomos — både buga sig i stoftet för kolarbetare och jordbrukare och välsigna dem såsom slägtets välgörare. Kristendomen har gått ännu längre och bestammer en menniskas storhet etier graden at den nytta hon gör verlden. Visserligen är dea mest aktningsvärd, som med sitt hufvud eller sin hand utör det största och bästa arbetet för sittaslägte. Den adlaste själ, verlden någonsin såg, uppträdde icke i de makligas leder, utan påtog sig en tjenares skepel ; och når han tvättade sina lärjungars fötter, menade han något, som det nittonde s sdet måhända icke i allmänhet upp: fattat. Men kroppsarbetet, ehuru en oundviklig pligt, ehuru ämnadt till en vålsignelse och af naturen bäde en njutning och en heder, missbrukas oU sa, att det genom en förfärlig ölverdritt verkligen blitver ett straff och en förbannelse. Det är eadast ett lagom mått af arbete, som år en välsignelse. För mycket dera! Öter ut kroppen i törtid, gör tanken till en krympling, törnedrar själen, förslöar sinnena och dödar känslan. Det gör menniskan wil en spinnmaskin eller plog, och icke till ren varelse af en stor slutledningsförmåga, som ser sramtör sig och tillbaka. Hon upphör att vara menniska och blir ett ting. Inom ett förnuftigt och naturligt samhällsskick — det vill säga ett sådant, der hvarje menniska ginge framät mot den bestämmelse hon vore ämnad att uppnå; tramåt till fullkomlighet, visdom, dygd, kärlek och religion — skulle arbetet aldrig bli ett hinder för odlingen af hvad som är bäst hos hvarje menniska. Hennes dagliga göromål skulle bli en skola för hela menniskans utveckling både till kropp och själ, ty hon skulle då göra hvad naturen bestämt henne att göra. Då skulle hennes göromål verkligen bli hennes kallelse. Gåfvornas mångfald är fullkomligt ötverrensstämmande med arbetouas mångtald. Det finnes en sak som hvarje menniska kan göra med nöje och bättre än någon annan menniska, ty hon är född att göra dem. Då skulle alla menniskor arbeta, hvar i sitt kall, och vi skulle icke förlora en duglig jordbrukare, for att i stället få en dälig lagkarl, en försumlig läkare eller en predikant, som bringar verlden till sömn. Då skulle icke en del menniskor gödas i lättja, för att växa till i giktfull oduglighet och do at brist på röreise, ej heller mängden at menniskor, såsom nu är fallet, slitas ut at öfverdritvet arbete, innan de tillryggalagt hälften af sitt lit. De skulle icke bli så härdt anstrangda, att de icke finge någon tid öfrig att läsa, tanka och tala. Arbetaren, när han gick ut skulle icke vara tvungen att åtnöja sig med att blott uppsånga en flyktig skymt af blommorna vid vägkanten eller stjernorna öfver hans hufvud, likasom man berättar att hundarne, när de dricka i Nilen, springa under det de dricka, för att undgå krokodilerna. När han blickade ut från sitt fönster öfver landskapet, behöföe icke eländet stirra mot honom ur hvar buske. Han skulle då ega tid att odla både förstäånd och hjerta, utan att han behöfde försumma sitt arbete. Botemedlet är nåra för handen. Det är sannt, att ett visst belopp af arbete måste utföras, på det att samhället måtte erhålla föda och kläder, värme och trefnad, vård under sjukdom och begrafning efter döden, men om detta arbete klokt fördelas, så att hvar och en förrättar sin gifna andel, blir bördan lätt