Göteborgsposten – 14 januari 1867, sida 1

Hennes fingrar voro stela nog, det måste erkännas. Utan att se upp från urmbanden, al hvilka det enas spänne tycktes vara i olag, yttrade hon: — Rörde saken mig sjelf, mylady — jag vill visst ej gifsa något råd och det inser nog myla y — skulle j jag helt simpelt låta den fortgå. Om man träder emellan, så är det ingen som vet, hvad squire Lester kan bli öfvertalad att göra; kanhända gifva dem ett anslag af ett par hundra pund om året, til förfang för mylady sjelf och de små söta lamme. Men när mr Lester finner att de gjort det på eget bevåg. i trots af honom; då skall han ej bry sig om dem eller gifva dem en shilling, mylady. Och det är just hvad de förtjena och de söta lammen blifva ej tillfogade någon orätt. Samtalet afbröts ar Ålammen sjelfva. Det hördes buller utanför och då dörren till rummet blifvit öppnad, inrusade hela sällskapet. Lunmet nummer 1 var en stor gosse om åtta år, George, ott bullersunt och mycket sjeltsvåldigt lam; det sista var ett litet ett, som bars i barnbigens armar, och der voro fyra andra emellan. Tady Adelaide var nästan förstummal och Tafkle drog sig til Tiffle hade i verkligheten den största möjliga aversion för sådana lam, fastän hon latsafle motsatsen. Det borde knapst kunna förmodas, att lady Adelaide nedlät sig att följa qvinnans råd; men i ett afseende gjorde hon det, ty hon nämnde ej ett ord för sin man. Följderna blefvo precist sådana Tiffle förutsagt. Wilfred Lester tilläts att i allt lugn gifta sig, och någonting mycket bra trodde mr Wilfred Lester att han gjort. Men när nyhe0dÅk: