Göteborgsposten – 14 januari 1867, sida 1

UEC. — IIUIUIIHBEYLIISD D)IMU BP I unusCY N:O O Vi da, att en menniska med onyttiga händer och ett onyttigt hufvud midt i Guds verld, der hvarje ting arbetar tör alla, och midt under all denna menniskoslägtets svett och möda åtminstone borde göra ursäkt tör sin lättja och begära tillgift, dertör att hon kränker en allmän lag och drager sin nacke ur mensklighetens gemensamma ok. Annu mera dehotver hon begära tillgift, om hon är verksam endast i att för sig sjelf upphemta frukterna at andras arbete. Men det är icke så. Den, som är rik nog att kunna vara sysslolös, högaktar sig sjelf för sin lättja, och, hvad värre är, ätven andra högakta honom derför. Affärsmän måste göra en blygsam ursäkt för sina affärer och arbetare för sitt arbete, såsom om affärer och arbete icke vore en pligt för alla och verldens grundval. I vissa länder äro menniskorna jemnt afdelade i tvenne klasser: de som arbeta och de som styra; och de senare förakta de förras kall såsom lågt och törnedrande. Det är slafvarnes göra att plöja, sade en hednisk skald, och en fri mans att i maklighet njuta plöjningens frukter. Denna dåraktiga föreställning har äfven bland oss vunnit många anhängare. Den är en qvarletva från dessa barbarismens tider, då alit arbete förrättades af trälar och lifegna och betrielse från arbete var det uteslutande kännetecknet på en friboren. Men denna förestillning att arbete är förnedrande står i lika skarp strid med våra politiska institutioner som med det sunda förnuttet och den lag, Gud skrifvit i menniskan. En gammal förs., som lefde flera århundraden före Kristus, var så upplyst i denna fråga, att han insåg arbetets sanna värde och yttrade: Ett redligt arbete är Gudi välbehagligt; Han fördrager, att arbetaren, som plöjer natt och dag, kallar sitt lit det ädlaste. Om han är god och trogen, bringar han Gud ett ständigt offer och är icke så glänsande till sina kläder som i sitt bjerta. Kroppsarbetet är både en välsignelse och en heder. Men för att ställa trågan på dess spets, antag att det vore både en vanära och en förbannelse; skulle en sann menniska vilja undandraga sig denna förbannelse för sig sjelf, för att låta den faila endast på andra? Visserligen icke. Den ädle krigaren bjuder döden spetsen och gör anfall midt framför den gapande kanonmynningen; det är blott den fege som kryper bakom. Om arbetet vore förhatligt, såsom de högmodiga vilja inbilla oss, borde ock de, som bära dess tunga och föda och kläda menniskoslägtet och gå dess ärendon, åtnjuta samma heder, som de alltid åtnjutit, hvilka försvara samhället i krig. Om det är ärorikt, såsom verlden föreställer sig, att slå tillbaka en mensklig fiende, huru mycket mera borde icke den aktas, som, när döden kommer öfver oss, står upp lik en beväpnad man och drifver honom på flykten! Man skulle tro, att verlden vore galen, när on bugar sig i stoftet för dem, som genom fverlägsen förslagenhet satt sig i besittning ar hvad andra förtjenat, under det hon gör fula miner och räcker ut tungan åt dem, som förrätta allt arbete i verlden. Utan dem:, säger en af de gamle, kan icke en stad bebos, men de må icke deltaga i allmänna rådslag eller sitta högt i sörsamlingen; och dessa tå män och qvinnor, hvilka oriktigt blifvit kallade verlden, hafva i sin vishet stadfästat detta yttrande. Sålunda hedra de dem, som sitta i lättja och sysslolöshet, de upphöja dem, som försvara staten med vapen, eller dem, som i deras händer samla produkterna af Asiens och Amerikas konstflit; men de gå med förakt förbi de menmskor, som odla säd eller uppföda boskap, som välva och spinna och fiska tör hela menniskoslägtet. Dock, om arbetarens öde vore så hårdt och vanhederligt,