Göteborgsposten – 14 januari 1867, sida 1

ordillions vackra niece, stå i begrepp att gifta sig. De begifva sig till kyrkan helt allena, här i Danesheld; och af alla de fräcka handlingar jag sett begås, är detta den mest fräcka. Här, i Danesheld, mylady! — Har miss Bordillion någon medverkan i denna sak, frågade lady Adelaide hastigt. — Hon är istånd till det, svarade Tiffle, men det har jag ej hört. Ett hastigt farväl ämna de taga och god lycka på vägen måtte det medföra! Jag vet ej den be stämda dagen, men så mycket vet jag, att den ej är långt afligsen. Det torde ske redan i morgon. — Huru har ni fått veta allt detta? frågade lady Adelaide. — Jag håller ögon och öron öppna, svarado Tiffle, i det hon lät sitt ansigte antaga ett helt oskybligt uttryck. — Ni måste lyssna bakom dörrar, Tiftle, eller vid häckar. — Mylady, hvad jag än gör, så gör jag det för myladys eget bästa, för att ni ej skall bli bedragen af ett I par listiga ormar och jag säger er det ännu en gång: han ämnar förvandla denna unga lady till miss Wilfred. — Det kan snart bli hindradt. Squire Lester skall göra det. Mina guldarmband! — Jag ber ödmjukast om förlåtelse, mylady, det kan ej så lätt hindras. Hun är sin egen herre och hon är myndig. Squire Lester har ej mer makt öfser dem än jag har. De beslöto att göra det, straxt efter de dåliga nyheterna från Indien anländt — och de skola göra det. Det uppstod en paus. Tittle påspände armbanden.