Göteborgsposten – 14 januari 1867, sida 1

camtiga stallen Jemva 10Snummer fjörsåhas a: ——— ———asseende på dess nytta. Lika naturligt som ankungen uppsöker vattnet, lika naturligt upp: söker gossen det arbete, som pågår omkring honom. Det finnes vissa arbeten, som åtven bydrönaren och stadssprätten gerna göra, och dessa äro de enda de duga till att göra. Dessa båda fakta visa, att arbetet till en viss grad är lika mycket en vjutning som en pligt, och bevisa, att menniskan at naturen ingalunda år ett trögdjur, bvilket af hungern tvin gas att grätva och spinna. De sinnas emellertid, hvilka betrakta arbetet såsom ett straff och en törbannelse. De anse nödvändigheten at arbete såsom det största onda, ,lallet bragt ötver oss, såsom en torbannelse, den der skall hanga tast vid vårt sista stoftkorn. Dlänga underkasta sig detta ok och släpa och spara i hopp att kunna försälta sina efterkommande utom hall för denna ursprungliga förbannelse! Andra, änuu narraktigare, betrakta arbetet såsom en vanära. XYuglingar — söner at redbara foräldrar, hvilka, i det de letva at sina manliga, härdade hander, uppbära verldens börda på sina skuldror och med tacksamma hjertan äta sitt dagliga bröd, törvårtvadt i deras anletes evett — blygas otver sina tåders sysselsämningar och lemna plogen, huggjernet eller slauggan, för att söka ett uppenalle i hvad stundom kallas ett aktningsvardare och gentilare yrke; det vill säga ett yrke, som fordrar mindre af händerna än derag fäders hårda handtverk och oftast mindre al hufvudet; ty den svaghet, som drilver menniskor till dessa yrken, har för det mesta sitt säte högre upp än i händerna. Forlofvade mamsolsor bedja sina älskare söka (eller uppfinna) någon stamsader i styl kanfas, som icke arbetade. Andraklassingen i en liten bögskola skäms för sin far, som går klädd i blus, och sin dammiga bror, som arbetar med sågen och yxan. Dessa män bli stundom, sedan de aftorkat sig sin barndoms smuts och sot, erkesprättar och stå likt Hermes hufvuden utan händer med blott mun och grina åt dem, som foritarande tjena staten med ärliga handaslöjder. Någon berättar en händelse, som ganska klart ådagalägger detta ynglingars narraktiga begär att letva utan arbete. Det hände i en at våra större städer, att en handlande och en smed, båda boende på samma gata, på samma dag annonserade om en lärling. På utsatt tid anmälde sig femtio skägglösa ynglingar hos kryddkrämaren och ingen enda hos sinedan. Men denna historia har en sorglig moral, den neml. att fyrationio al femtio blefvo bedragna på sina förhoppningar redan vid början at sin bana. Det vore önskligt, om denna uppfattning al arbetet såsom vanärande vore inskränkt till tälänga ynglingar och tanklösa flickor med lättjefulla vanor och klena hufvuden, ty då kunde man betrakta dem såsom en af dessa barnsjukdomar, i afseende på hvilka vi veta, att de måste komma och äro glada när våra unga vänner lyckligen genomgått dem, ty de äro vett ärftligt ondt hos köttet, men äro icke farliga och komma blott en gång under hela litvet. Denna motvilja mot arbetet, denna åsigt att det är en törbannelse och en vanära, detta sjelfviska begär att undandraga sig menniskans allmänna och naturliga lott, utgör den bättre klassens i våra större städer sakramentalsynd. Den fattiges barn bedja till Gud, att de måtte bli befriade från arbete; och hvilken rik mans son lär sig ett handtverk eller plöjer jorden med sina egna händer? Många menniskor betrakta förmågan att vara sysslolös såsom den önskvärdaste och mest aktningsvärda förmåga. De stoltsera ötver att vara munnen, som förtär, icke handen, som arbetar. Dock skulle man kunna förmo