Göteborgsposten – 14 januari 1867, sida 1

och krossar ingen. Här såsom i alla andra all: ju trognare vi följa naturen, ju tryggare tro vi. Det är icke under naturens bördor samhället klagar; men nycken, skrytet, den öraktliga såtangan, den omättliga lyxen — set är dessa, som fortrycka verlden. Om vi ostvergiiva dem och hvar och en fullgör hvad på honom ankommer och förminskar den allmänna bördan i stället att öka henne, då benöfver ingen förtryckas; det skall bli tid nog tör hvarje meuniska att odla hvad som är ädlast inom henne och att bli allt hvad naturen medgifver. Det är utan tvilvel rätt, att den ena menniskan begagnar sig af den andras tjenste., men endast med vilkor att båda parterna vinna på detta förhållande. Smeden må begagna sig af kolarens, kryddkrämarens och boskapsupptödarens tjenster, ty han gör dem tjenster tillbaka. Om målaren, predikanten eller statsmannen utför ett stort arbete för menskligheten, eger han rätt till dess återtjenst. Hans medmenuiska må göra för hovom, hvad han annars skulle vara tvungen att göra sjell. Sålunda tår han sin betalmug och kan fritt egna hela sin snillekraft odelad åt sitt arbete. Men på hvad grund en tåfäng menniska, som icke gör något för samhället, eller en verksam menniska, hvars arbete är rent sjelfviskt, kan begagna sig af andras tjenster och befalla dem att föda och omhulda sig utan en fullt motsvarande ersättning — detta återstår för förnuftet att förklara. Den enda ersättningen för en tjenst är en tjenst i utbyte. Det är i sanning stridande mot ditt menniskovärde att emottaga en hjelp, som du sjell icke skulle vilja gitva. Skiljnaden emellan konung och slat försvinner, när båda betraktas från höjden af deras gemensamma mensklighet, likasom skiljnaden mellan vestra och nordvestra sidan ar ett härstrå på jordytan är omärklig för ett öga, som blickar ned från solen, omtattande hela systemet, ehuru den torde synas häpnadsväckande för de oräkneliga atomer, som simma i daggdroppen. Men intet arbete, som länder till det menskliga lifvets nytta eller försköning, behötver vara förnedrande. Det är en evig skam för samhallet, att de nyttigaste sysselsättningar blifvit kallade låga. I sjelfva detta uttryck ligger em tyst bekännelse å arbetsgifvarens sida, att han har förorättat och törnedrat den person som tjenar honom; ty då dessa samma tjenster förrättas at modren åt hennes barn eller af en son åt hans far och göras af kärsek och icke tör penuningar anses de icke låga, utan snarare foradlaude.