Göteborgsposten – 10 januari 1867, sida 1

aftaga vattendragen i fullhet, de stiga efter ett häftigt regn, men sjunka snart tillbaka till en alltmer och mer aftagande höjd, de antaga, kort sagdt, karakteren af bergsfloder. Man anmärker dessutom, att regnet, i stället tör att talla i fina och uppmjukande droppar, kommer i plötsliga skyfall, med stora droppar, ofta i sådan vattenmängd som i de tropiska länderna. Sålunda har klimatet i England, der det finnes få höga berg och hvarest slätterna äro de förherrskande, förändrats till skoglösa bergs klimat med alla de hättiga vexlingarne i temperatur, regn, blåst och klar himmel. Detta kan sannerligen bringa jordbrukarne i förtviflan, hvilka snart kunna nödgas spörja om, vid hvad tid de skola arbeta och beså sina fält. Det finnes mycket antagliga traditioner om, att vindrufvan förr mognat i England, och att n an der tillochmed beredde vin, och fastän medel-temperaturen höjt sig något etter vattenafledningarnes allmänna införande, är det likväl icke desto mindre sannt, att somrarne äro mindre varma och vintrarne mindre kalla än förut; med andra ord, sommarens medeltemperatur har aftagit och vintrens tilltagit. Då detta är gifvet, är det icke svårt att förklara orsuken till det engelska jordbrukets dåliga tillstånd. Höstarbetena, på hvilka frosten förr utöfvade ett så välgörande inflytande, hafva törlorat sin nytta, och om man ej hade den djupa bearbetningen med ångplogen eller med de starka undergrundplogarne, skulle man ej vara i stånd att bereda jorden för vårsäden. Rofvorna, ett af värdefullaste näringsmedlen för kreaturen, förtäras af myriader insekter, hvilkas larver icke kunnat förstöras om vintren af frosten, eller ock ruttna de i jorden af en likadan sjukdom som den, hvilken angriper potatisen. Äfven denna rotfrukt, som härstammar från varma länder, får ej tillräckligt värme, för att kunna mogna; häri ligger törmodligen fröet till potatissjukan, hvilken visar sig efter en plötslig afkylning i vädret. Men näst potatisen är hvetet otvifvelaktigt den skörd, som behöfver mesta värmen under mogningstiden. Det kommer föga an på, huru kallt det är, så länge plantan är ung. Hvetet motstår med lätthet den strängaste köld; men då den hemlighetsfulla befruktningen försiggår, då behöfver hvetet den höga temperatur, som förr utmärkte våra somrar. I Frankrike ha vi den ännu, men i England finns den icke mer. Hvad kan man tillskrifva denna märkliga förändring i Englands klimat? Helt visst är detta en svår fråga att besvara. Läran om väderleken är ännu så föga utvecklad, att det skulle vara mycket oklokt af mig, att kasta mig öfver en så invecklad och svår vetenskaplig fråga. Allt hvad jag kan göra är, att framställa nägra ider, hvilka måhända kunna tjena till stödjepunkter för de lärdas undersökningar. Det finnes personer, som tro, att engelsmännen missbrukat vattenafledningen. I det man velat uttappa ängar och kärr, och i det man framförallt förstört skogarne och gjort bergen skoglösa, har man alldeles rubbat den hygrometriska jemnvigten mellan jordens yta och atmosferen. Hela verlden känner de förstörande töljderna af bergsskogarnes afverkning, hvarigenom man nedrifver det enda skyddande bålverk, som man kan resa mot öfversvämningar i bergländer. Skogar och sumphålor äro naturliga behållare för regnvattnet, hvilket stadigt förser atmosferen med fugtighet. Nu för tiden äro skogarne och kärren försvunna i England, ytan är nästan öfverallt lika omsorgsfullt afdikad. Äkerbruket har visserligen direkte vunnit härpå; men man kan